(Sydsvenskan, 19/3 2022). På morgonen efter Donald Trumps valseger tog Valeria Luiselli på sig en t-tröja med texten ”Flyktingar välkomna här”. På pendeltåget till jobbet på Long Island satte hon sig demonstrativt mitt emot en man med Trumpkeps.

                En typiskt meningslös gest från Facebookgenerationen. Eller hur?

                Men efter att ha läst hennes briljanta essä ”Berätta hur det slutar” vet man bättre. Den beskriver innebörden i ett vackert men nästan bortglömt uttryck: en bildningsprocess för att bli medvetandegjord. I det sammanhanget är tröjan inte betydelselös.

                Luiselli har snabbt utvecklats till en av USA:s mest uppmärksammade författare. Den lilla essän, bara hundra sidor lång, kom egentligen för fem år sedan och har nu översatts till svenska. Det är faktiskt en fördel att läsa den så här i efterhand.                

                Under 2015 hade Luiselli börjat arbeta ideellt som tolk vid migrationsdomstolen i New York. Även i USA var det året en migrationspolitisk vändpunkt. Under ett drygt år anlände över 100 000 ensamma flyktingbarn. En del var bara några år gamla. Deras resa genom Mexiko hade varit livsfarlig och sedan gick många vilse på Arizonas ökenslätter. I debatten pekades de ut som ”oönskade intränglingar”.

Luiselli gjorde i praktiken samma jobb som tjänstemännen vid Migrationsverket i Sverige. Hon intervjuade flyktingbarnen och försökte omvandla deras traumatiska tilltrasslade vittnesmål till berättelser anpassade efter byråkratiskt bestämda frågeformulär.

                Deras erfarenheter gick inte att glömma, de hemsökte hennes dagdrömmar och utlöste en bildningsprocess, en vilja att förstå. Vad fanns det för samband mellan hennes liv som invandrad i New York och deras påtvingade flykt från sina hem i El Salvador, Guatemala och Honduras?

                Luiselli skriver enkelt, nedskruvat. Det är essäkonst som bäst: undrande, samhällstillvänd och personlig eller till och med privat. Nivåerna är många. Sorgen utesluter inte hoppet.

                Jag lägger den bredvid böcker om de ensamkommande afghanska barnen i Sverige. Thord Erikssons ”Dom som stod kvar” och Annette Rosengrens ”Jag bodde i Sverige”. Likheterna är många. Den språkliga avhumaniseringen, rättsosäkerheten och hur försöken att hindra flyktingarna presenterats som humanitära insatser för att skydda dem. Ett litet barn som Luiselli intervjuar snäser att alltsammans är ”chingaderas” – en äcklig skitpolitik.

                Men ”Berätta hur det slutar” är också en avsiktsförklaring från en ung författare. Här återfinns hela arbetsmaterialet till hennes senaste, och mest fullskaliga, roman ”De förlorade barnen”. Gränsen mellan fiktion och faktisk verklighet visar sig vara porös. Alla gränser läcker. Romanens familj, som gör en ödesdiger bilresa till Arizona, är i själva verket Luisellis egen. Det var svårt att avgöra om ”De förlorade barnen” var en listig kritik av en samtid där politisk organisering ersatts av individuella projekt för identifikation och självterapi eller om den var en del av denna förlamning, av själva problemet. Essän klargör romanens kritiska avsikt.

                Här arbetar sig Luiselli nämligen fram till politikens begynnelse: ett rum där människor börjar samtala, utvecklas och sedan aktiverar sig tillsammans. Hon bidrar till den process hennes alter ego i romanen inte ens känner till. Det är där t-tröjan kommer in. Den är inte en individuell livsstilsmarkör, utan tillhör ett självorganiserat sammanhang; ett där en annan ung migrant utbrister: ”Vi måste göra om all vår emotionella skit till politiskt kapital, yo!”. Jag tror man ska uppfatta hans rop som författarens språngbräda.

Valeria Luiselli: Berätta hur det slutar. En essä genom fyrtio frågor.

Rámus.

Översättning: Rita Kristola & Filippa Kindblom.