Slaveriforskningen som förbjuds i amerikanska skolor

(Sydsvenskan 2/4 2022). I augusti 2019 publicerade New York Times helgmagasin ett specialnummer om slaveriets betydelse för USA:s historia. Det kallades ”The 1619 Project” och markerade att det gått exakt 400 år sedan de första afrikanska slavarna anlänt till Virginia med skeppet White Lion. Projektet var en ovanlig satsning med texter av journalister, historiker och andra forskare från landets stora universitet. Genomslaget blev enormt. Bibliotek ordnade studiecirklar och historiker samlades på konferenser.

                Initiativet väckte också den politiska högerns ilska. Från republikanerna i kongressen kom skarpa protester. Tolv republikanskt styrda delstater har nu, i mer eller mindre tydliga ordalag, förbjudit sina offentligt finansierade skolor att använda ”The 1619 Project” i undervisningen. Projektets redaktör Nikole Hannah–Jones förlorade en professorstillsättning på ett av North Carolinas viktigaste universitet efter ett uppseendeväckande politiskt ingripande.  Och den dåvarande presidenten Donald Trump förklarade i ett tal att ”The 1619 Project” är ”ett ideologiskt gift som, om det inte undanröjs, kommer att [ … ] förstöra vårt land”. Han tillsatte därefter en egen kommission som, befriad från historiker, skulle hålla kvar historieskrivningen i gamla hjulspår. Den blev bara pannkaka. I stället kom starka protester mot inskränkningarna av det fria ordet från 150 historikerorganisationer med stora American History Association i spetsen.

                I november förra året publicerades så en kraftigt utökad version av helgmagasinet i form av den den mäktiga antologin ”The 1619 Project. A New Origin Story”. Striden om USA:s historieskrivning verkar bara ha börjat.

Allt sattes igång när Nikole Hannah–Jones, då på New York Times Magazine, kom till ett redaktionsmöte med förslaget att uppmärksamma 400-årsdagen genom att lyfta fram den kunskap om slaveriets bestående betydelse som fanns i universitetens seminariesalar, men inte erkänts i den bredare folkliga historieskrivningen. Hennes kollega Jake Silverstein minns hur han klottrade ner några ord om att Hannah hade en idé. Den kunde kanske bli nåt? Ingen förstpd nog hur omvälvande den skulle bli..

De historiker tidningen vände sig till förkastar Gunnar Myrdals berömda hypotes i ”An American Dilemma” (1944) att det finns en grundläggande konflikt mellan USA:s frihetliga ”etos” och rasdiskrimineringen. De försöker i stället visa att slaveriet var en integrerad del av detta ”etos”. Konstitutionen skrevs till exempel med exceptionell omsorg för att bevara och inte hota slaveriet – men utan att nämna det. I en läsvärd essä från i höstas, ”The 1619 Project and the Long Battle Over US Historry” (NY Times 9/11) påpekade Jake Silverstein att samma år som de första slavarna anlände samlades också den första (begränsat) folkvalda och lagstiftande församlingen i Virginia. Det finns svårutredda samband mellan slaveriet och frihetsidealen som behöver klargöras.

                Men det som väckte mest uppståndelse var Hannah–Jones inledande ord om hur viljan att skydda slaveriet varit en avgörande drivkraft bakom den amerikanska revolutionen. Oron att den brittiska regeringen skulle förbjuda slaveriet var välgrundad, då motståndet mot det växte i London. Efter invändningar från en del historiker har hon justerat sina formuleringar i den nya boken, men själva slutsatsen står ändå kvar med stöd från andra historiker. Ingen förnekar längre att slaveriet spelade roll för landets frigörelse – för det konstitutionella ögonblicket – frågan är bara i vilken utsträckning.

                Den här möjliga vändningen inom historieforskningen ifrågasätter den grundläggande, nästan heliga, amerikanska självförståelsen. Kritikerna hävdar att den splittrar USA. Förespråkarna att den infogar de som tidigare uteslutits. I sin essä undrar Silverstein över historieforskningens roll och funktion: ska den vara en vetenskap utan nationella hänsyn eller en patriotisk konstform?

Under Barack Obamas valrörelse 2012 knackade jag dörr under en solig höstdag i Virginias huvudstad Richmond, som under inbördeskriget också varit Sydstatssidans huvudstad. Nästa morgon besökte jag delstatens vackra kongressbyggnad. Jag var efter flera vistelser i Södern rätt väl införstådd med hur den fungerar, men blev ändå mållös när jag upptäckte hur plenissalen var inramad med mäktiga statyer av Sydstatsupprorets ledare, som Robert E Lee och Jefferson Davis. Vilken provokation. De hade ju startat ett krig för att försvara vitas rätt att förslava svarta amerikaner.

                När man sedan, i spåren av Black Lives Matter, äntligen började riva Söderns hjältestatyer låg detta inlemmat i en större historiekritisk rörelse. Man förnekade inte historien som en del påstod, även i Sverige, utan man aktiverade den. Undersökningarna i ”The 1619 Project” hade säkert stor betydelse i sammanhanget, liksom det nya och väldiga National Museum of Black History and Culture i Washington där afrikan–amerikaner inte uteslutande framträder som offer utan även som aktiva medskapare av det amerikanska samhället, kulturen och ekonomin. Och det kommer hela tiden fler böcker, förra året uppmärksammade till exempel historikern Alan Taylors mäktiga ”American Revolutions” och välfärdsekonomen Heather McGhees ”The Sum of Us”.

                Hur gick det då med statyerna i Richmond? Jo, en sen sommarkväll 2020 monterades de i tysthet ner, på delstatens initiativ, och fördes bort under nattens mörka timmar. Då hade staden skakats flera dagar av protester mot minnesmärken över slaveriets försvarare. Historien hade fått nytt liv, nya tolkningar, en annan blick.

När jag en dag i december bar hem ”The 1619 Project” från en liten bokhandel i Washington vägde den tungt i väskan. Skulle jag verkligen orka läsa?.

Antologin har sjutton bidrag, med mellanliggande litterära inslag, som belyser hur arvet från slaveriet fortfarande påverkar olika samhällsområden som övervakning, våld och medborgarskap men också mer oväntade som sjukvård, arbetsliv, företagskulturer, egendomsrättens starka ställning och politikens konstitutionella former.

Så småningom började jag ändå läsa, och sedan gick det inte att sluta. Nästan varje enskild text är en briljant sammansmältning av vetenskap och essäistik. Avsnittet om hur 1900-talets systematiska våld mot framgångsrika svarta företagare tvingade fram en stenård Jantelag baserad på skräck är oförglömligt. Alla lyckas inte riktigt i ambitionen att påvisa direkta länkar mellan dagens samhällsproblem och slaveriets formatering av landets institutioner, men alla fördjupar den historiska förståelsen av USA.

Omvärderingen av historien i den här riktningen är inget isolerat amerikanskt fenomen. I Europa har på liknande vis växande kunskap om slavhandeln, kolonialismen och migrationen börjat rubba den historiska självförståelsen av vad Europa egentligen är för något.

Gamla arkiv granskas utifrån nya frågor. Muséer byggs om. Det historiska medvetandet tränger långsamt in i de hamnstäder där slavhandeln ackumulerade glittrande förmögenheter som Bordeaux, Nantes, Liverpool och Bristol. I den senare har historiestriderna pågått i årtionden. I det nya stadsmuseet har slavhandeln nu ett eget rum och statyn av stadens största slavhandlare har slängts i floden. I Norrköping ställs välmotiverade frågor om slavhandlaren Louis de Geer verkligen ska så kvar som staty på Gamla torget.

Kritiken och nyorienteringen handlar i allmänhet inte om att tysta obekväma åsikter, utan om att uppmärksamma omänskliga handlingar och ge dem en rättvist framskjuten plats i historieskrivningen – att tända ljuset i nersläckta rum. I Europa sker processen mer utspritt och fragmenterat än i USA. Historikerstriderna blir många och små, i stället för en koncentrerat stor.

De politiska attackerna mot den nya historieskrivningens genombrott rullar vidare genom USA. Den kopplas ofta samman med den forskningsinriktning som kallas critical race theory, som förenklat innebär att man försöker undvika moraliseringar och i stället undersöker rasismen som ett strukturellt och institutionellt fenomen. I de listor över böcker man försöker rensa ut från  skolundervisningen förekommer också romaner. När Virginias nyvalda republikanska guvernör exemplifierade ”olämpliga böcker” höll han upp Toni Morrisons ”Älskade”. Förbudsivrarna efterlyser ”säkra rum” där elever inte ska behöva känna skuld eller obehag vilket känns igen från olika antirasisters argumentation vid svenska universitet).. I en del fall har lärare och bibliotekarier till och med polisanmälts. NY Times har i flera artiklar, bland annat 10/12 och 30/1, beskrivit de lokala striderna. Men kampanjen verkar inte ha folkligt stöd. Nyligen visade en opinionsundersökning från CBS att 85 procent av de tillfrågade var emot sådana förbud av enskilda böcker om rasfrågan.

Arlington House ligger på den väldiga Arlingtpnkyrkogårdens högsta punkt. Vandringen dit är brant. De sista trapporna skuggas av generösa trädkronor. Här bodde general Robert E Lee innan han anslöt sig till Sydstaternas armé som militär ledare. Gården konfiskerades, i blomsterträdgården grävdes en massgrav för över 2000 dödade soldater, som ett långfinger mot Lees landsförräderi.

                Från husets terrass är utsikten över Washington storslagen. Men det som i första hand fångar blicken är hur den breda Memorial Drive och sedan Memorial Bridge bildar en rak linje från Sydstatsgeneralens gamla hem till Lincolnmonumentet på andra sidan Potomacfloden. Den långa stenbron var tänkt som en försoningssymbol mellan Nord och Syd efter inbördeskriget. Landet skulle enas igen.

                Men det är just den symbolen, bron mellan Lee och Lincoln, som ”The 1619 Project” kan sägas angripa. Försoningen omfattade ju bara inbördeskrigets vita motparter. De svarta amerikanerna – som kriget handlat om – lämnades utanför. De glömdes inte bort, utan trycktes återigen ned, men med nya medel.

                Några år innan planerna för Memorial Bridge väcktes på 1880-talet hade de federala styrkorna lämnat Södern, den vita terrorn med hot och lynchningar börjat få fritt spelrum och några år senare dömde Högsta domstolen att rassegregering var laglig. De få åren av relativ frihet, den så kallade rekonstruktionen, fick därmed ett abrupt slut.

                Det vita USA valde medvetet bort en försoningsprocess med de tidigare förslavade. I stället svetsades det vita USA samman, över hela landet, för en fortsatt konflikt med den svarta befolkningen. Det är den ”försoningen” Memorial Bridge symboliserar.

                För några år sedan hade jag antagligen inte tänkt i sådana termer på terassen framför Arlington House. Men Black Lives Matter, demokratistriderna under Donald Trumps sista tid i Vita huset och den nya historieskrivningens genombrott har förändrat invanda synsätt – även mina.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.