Pressbyrån vägrade sälja protesterna mot nazismen

(Expressen, 16/4 2022). Det första man möter är Mahatma Gandhi. En meter hög. Skuren i trä 1936 av Bror Hjorth. De gula glasögonen lyser. Han är laddad av energi, lutar sig lite fram, tränger sig på, har något livsviktigt att säga. Då var det krig i Spanien och snart i hela Europa. Nu skulle figuren inte få visas i Moskva, och i Stockholms liberala offentlighet har den blivit en provokation.

                När Sven-Harrys konsthall började planera ”Humanitet” med svensk antifascistisk konst från 1930-talet var demokratin i Europa visserligen pressad, men inte utsatt för militär terror. Tajmingen har blivit förfärligt träffsäker.

                Utställningen är inte stor, men koncentrationen hög. Albin Amelin, X:et Erixon, Bror Hjort och Vera Nilsson. Som mittpunkt finns aktivistmappen ”Humanitet” med 17 linoleumsnitt mot det nazistiska barbariet, och sedan tidskriften ”Mänsklighet” som kom med två nummer 1934 som Pressbyrån med politisk feghet vägrade sälja. Runt detta vecklar deras målningar ut sig. Man kan se hur färgerna mörknade i takt med den politiska utvecklingen: brunt, svart, olivgrönt, vinrött.

                Vera Nilsson gick från oron över föräldralösa gatubarn i Spanien på 1920-talet till det furiösa raseriet i ”Penningen livets fiende” riktad mot Bofors som sålde kanoner till Franco. Jag känner igen känsloutvecklingen. Den har blivit vår. Nu.

                Här finns ingen tröst, bara vilja till politisk närkamp. Deras måleri var för det mesta fantastiskt, men inte fint utan hårt. Mitt i striden vidmakthöll de fredstanken. Humanitetens innebörd är att inte bara vara människa utan också mänsklig.

                Jag har glömt hur bra Sven X:et Erixon kunde vara. Färgerna är som blinkande nödrop i hans stora dunkla målningar från Stockholm och Paris. Den väldiga ”Förbannad vare den som inte förbannar kriget” från 1944 är överväldigande. Ett långt led av fångar från koncentrationslägren stirrar mot betraktaren. Himlen glöder apokalyptiskt djupröd. Deras ansikten är på väg att lösas upp och utplånas. Det är som om de döda rest sig från gatorna, slagfälten och massgravarna i Mariupol och städerna utanför Kiev. Krigets döda hemsöker oss. De vittnar om spåren efter människan utan mänsklighet.

                ”Humanitet” är återkomsten för en politisk konst som legat i skugga i fyrtio år, i några fall ännu längre. En del av de bästa verken har jag aldrig sett, i varje fall inte i ett så tydligt sammanhang. Nu får de det mesta som visas på Stockholms muséer och konsthallar att kännas blekt, faddigt, viljelöst. Jag önskar att det varit av andra orsaker än kriget.

                I utställningens katalog undrar Ola Larsmo varför ordet humanitet blev så viktigt för dem: ”De förstår att det är något som håller på att gå förlorat som de griper efter”. Deras förtvivlan kunde innesluta ett bibehållet hopp.

Humanitet. Konstens kraft i svåra tider.

Sven-Harrys konsthall, Stockholm. 3 april – 11 september.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.