Tal om Elin Wägner

(Tal när jag tog emot Eva Bonniers stipendium för min bok om Elin Wägner, Nedre Manilla 20/4 2022). För sju år sedan lärde jag känna Elin Wägner, en smula. Hon höll distansen. Jag har aldrig kunnat tilltala henne med bara förnamnet.

Men hon hade en envis röst, som inte ville släppa taget. Jag misstänker att den kommer förfölja mig resten av mitt liv.

Det tillhör mitt yrke att ha pågående samtal med döda kollegor. Deras svar och invändningar återfinns i deras böcker och artiklar, i hur de levde sina liv, i de val och ställningstaganden de gjorde. Det är alltid de som man inte är riktigt övernes med, men ändå känner att man har något gemensam med som är roligast att tänka på. Därför är Elin Wägner ganska lik Hannah Arendt. Om man blir helt överens med dem är man illa ute. Det får inte hända. Deras roll är i stället att vara ifrågasättare, att kasta in invändningar, att peka ut andra sätt att tänka, att påminna om den avsides liggande verkligheten.

Den här våren är det omöjligt att inte tänka på Elin Wägner.

Varje morgon betraktar jag New York Times enkla bildspel från Ukraina. Det är en daglig påminnelse om att kriget alltid drabbar människor, bostäder och skolor som ser ut som de gör där jag bor. Men bilderna gör också att den idétradition av icke-våld, av vapenlöst motstånd, som Wägner tillhörde känns kraftlös. Den som också rymmer Mahatma Gandhi, Martin Luther King, Nelson Mandela och den internationalistiska kvinnliga fredsrörelse hon anlöt sig till. Vad har den att sätta emot den ryska hänsynslösheten?

Jo, något viktigt, trots allt, tänker jag efter att ha släckt ner bildspelet. Nämligen drömmen om en annan möjlig ordning. För att hålla tanken om det vapenlösa motståndet vid liv behöver företrädarnas namn nämnas, ropas ut på protestmöten, skrivas ner i artiklar. Mer nu än på många år. I synnerhet som den liberalt dominerade offentlighet som länge nämnt dem med beundran plötsligt betraktar dem som en provokation.

Vladimir Putins idévärld summerar det Elin Wägner kämpade mot: nationalismen, militarismen, revanschismen och den patriarkala manligheten. Inget är särskilt nytt. Allt är djupt förankrat i 1900-talets Europa.

Men det var egentligen inte fredsaktivisten Elin Wägner som jag fastnade för. Inte i första hand.

Nej, det var en delvis annan Elin Wägner. Den som trädde fram under hennes resor i Europa under 1920-talet: till Berlin, Heidelberg, Köln, Duisburg, Wien, Amsterdam, London och Paris. Det var där jag hittade en påfallande modern kvinna mitt i språnget från att vara en framgångsrik författare och journalist till att bli en betydelsefull intellektuell – mitt i den dåtida samtiden, men med existentiella och politiska frågor som även vi. hindra år senare, brottas med. Det handlade egentligen bara om fyra år. Från 17 februari 1921 till den sista december 1924. Det blev min upptäckt. Det var ju då det gnistrade om Elin Wägner.

Det var mycket under de åren som fastnade hos mig. Hon blev invecklad i en av Europas då mest infekterade politiska konflikter, mellan Frankrike och Tyskland, runt den mäktiga floden Rhen och den lilla ynkliga Ruhr. Då var konflikten avgörande för Europas framtid. Nu är den helt bortglömd.

Jag tänker ofta på några veckor runt julhelgen 1923 när hon hyrt en liten lägenhet i Paris, inte långt från Place Pigalle. Hon var deprimerad och olycklig, som vanligt frestas man att säga. Hon besökte pacifister som var utsatta, feminister som var utan pengar och kommunister som skrämde henne. Hennes bror som var Pariskorrespondent för Aftonbladet var sjuk och ännu mer deprimerad. Juldagarna blev torftiga. Hon avskydde Paris. Hon ogillade fransk politik. Och hon visste inte hur hon skulle skriva den bok som hon visste att hon måste skriva. Hon var som kråkorna, ensam i grå kyla.

En dag promenerade hon över Ille de la Cité, den lilla ön mitt i Seine. I skuggan från den mäktiga Notre Dame och bakom det pompösa Justitiepalatset upptäckte hon en annan, lite avsides kyrka: Saint Chapelle.

Precis som för alla andra Parisbesökare som gjort samma upptäckt blev effekten omedelbar. Saint Chapelle är ju med sina två våningar Paris mest vackra och säregna kyrka. Men samtidigt ligger den gömd, avsides, svårfunnen.

Besöket hjälpte henne att förstå världen lite bättre och kanske även att fånga sitt uppdrag som intellektuell. I ett brev hem till en väninna utvecklade hon de båda begreppen ”den kända världen” respektive ”den avsides världen”.

De båda begreppen blev kärnan i den essä- och reportagebok hon haft så svårt att få ordning på, och som skulle få den slätstrukna titeln ”Från Seine, Rhen och Ruhr”. Där skrev hon om besöket: ”Jag kom in i en värld med helt andra skeenden. Jag var visserligen alltjämt bedrövad, men jag var icke otröstlig.” Det var egentligen inte i Saint Chapelles ljusskimrande kyrkorum som den avsides världen fanns, men det var där hon förstod att den kända världen – den som mejslade fram normerna, de gällande sanningarna och samhällsdebattens dagordningar – dolde en annan som låg utspridd ”över denna stora stad och dess förstäder”. Det var den hon utan att riktigt förstå hade upptäckt genom att ”vandra blöta förstadsgator i mörkret, treva mig uppför svarta trappor och fråga mig fram till lokaler och kyffen av alla slag”.

Att spana efter den avsides världen var ingen verklighetsflykt från de viktiga frågorna, utan snarare en strävan att nå verklighetens innersta kärna. ”Det är som om de som sköta om rörelsen i världen arbetade under ett jättelikt missförstånd i fråga om vad verkligheten är”.

Hon förstod att det kvinnliga skrivsätt hon sökte efter kom från den avsides världen. Det var ju dit kvinnorna hänvisats i århundraden. Hennes uppdrag som intellektuell klarnade: att göra den avsides världen till den verkliga världen.

I sin bok avslutade hon avsnittet om den avsides världen med att fånga in hela sin livsåskådning i en enda mening. ”I den strid som nu föres mellan system, maktgrupper och klasser är bara en faktor bortglömd och därmed ur räkningen, och det är människan.”

På så vis identifierade hon modernitetens, de stora systemens och 1900-talets återkommande blinda fläck: det nakna livet, den enskilda människan, livets helighet.

Jag kan inte släppa ifrån mig de där formuleringarna, själva synsättet, hon upptäckte efter sitt besök i Saint Chapelle i Paris. Den verkliga världen respektive den avsides världen. De utgör en korrigering, ett vänta-lite-nu, ett rop att inte utan ifrågasättande acceptera ”den verkliga världens” beskrivningar och tolkningar av sanningen. Och jag tror vi behövder dem just nu den här mörka våren 2022. Den ”avsides världen” har alltid pekat i en annan riktning. Den gör det nu också. Den vidmakthåller viljan att söka efter människorna, den sociala verkligheten, den som ofta ligger i skuggan från de stora katedralerna och justitiepalatsen.