Imperiernas död är inte en intressant berättelse

(Expressen, 29/4 2022). Kriget i Ukraina har aktiverat en gammal fascination för stora imperiers sönderfall. Vi älskar de där berättelserna. De verkar utgöra en stomme i vår tolkning av världshistorien. Nu ställs frågan om de utbrända pansarvagnarna på de ukrainska vägarna är tecken på det ryska imperiets sammanbrott. Utlöstes det ryska angreppet av det amerikanska imperiets försvagning, är en annan populär fråga.

                Jag märker hur jag själv flyttar in i tolkningsmodellerna. Det går av sig själv. Men det är något som inte stämmer.

                I sin nya bok ”Imperiernas fall” upplyser Dick Harrison att den romantiska upptagenheten med olika imperiers undergång – hedonismen, dekadensen och njutningen – växte fram samtidigt med att de koloniala imperiernas idéfundament tog form. Undergången var feminin och expansionen maskulin. Vi blev impregnerade av båda berättelserna.

                Men ju mer jag läser i Harrisons 400 täta sidor desto mindre intresserad blir jag. Dels för att hans bok är en träig parad av fälttåg och härförare. Men också för att imperiernas historia verkar ha förlorat sin relevans för förståelsen av samtiden.

                Alla dessa imperier har visserligen bidragit till att långsamt binda samman världskartan. Men när globaliseringen nu är fullbordad har förutsättningarna förändrats. Harrison hävdar att imperiernas makt alltid vilat på starka arméer. Det verkar rimligt. Men stämmer det verkligen i den globala epoken? USA har lidit förnedrande militära nederlag i Somalia, Irak och Afghanistan, men har ändå förmodligen stärkt sitt globala inflytande. Det verkar som om en imperiemakt – som USA eller Kina – inte längre kan erövra världen, utan i stället måste locka den till sig med löften om frihet, välstånd, trygghet, demokrati eller annat som människor strävar efter. Rysslands problem är att dess dragningskraft är svag.

                För 22 år sedan försökte Michael Hardt och Antonio Negri tolka den nya situationen på ett annorlunda vis i boken ”Imperiet”. Den väckte enorm uppmärksamhet. Deras påstående att det inte längre finns någon specifik amerikansk imperialism var oväntat eftersom de tillhörde den radikala vänstern. De menade i stället att världen förenats under ett enda nätverksbaserat imperium, ett slags militariserad storbolagskapitalism utan huvudstad. Imperiepolitikens gamla stilarter var avslutade.

                Sedan kom USA:s krig mot terrorismen och angreppet på Irak. Deras teori verkade avslöjad av verkligheten. Boken glömdes bort. Men de hade en viktig poäng. Trots politiska skillnader har världen blivit invävd i samma ekonomiska system, konsumtionskultur och civilisationsideal. ”Imperiet utanför” finns inte längre.

                Besattheten av imperiernas uppgång och fall har alltid koncentrerats till den gränslinje romarriket drog mellan sin egen civilisation och de andras barbari, mellan innanför och utanför. Nu dras den linjen på andra vis.

                Förra året kom den nederländska idéhistorikern Annelien De Dijns bok ”Freedom. An Unruly History” om det demokratiska självstyrets långa historia av olika genombrott och nederlag. Hon presenterade en historisk tolkningsram som rymmer samma drama, romantik och längtan efter hjältemod som den Harrison berättar. Men den känns mer betydelsefull för försöken att förstå den globala tidsåldern, kanske även kriget i Ukraina. De stora imperiernas sönderfall har blivit en mindre intressant historia.

Dick Harrison: Imperiernas fall. Från Akkad till USA.

Ordfront.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.