(Svenska Dagbladet, 12/6 2022). I juni 1950 installerade sig femton unga män på ett nybyggt vikingaskepp i Sörmland. De skulle segla söderut, först till Rotterdam och sedan via floder och kanaler vidare till Paris. Sverige följde dem. Kvällstidningarna satte stora rubriker. Den här gången signalerade vikingaskeppet inte plundring, utan kom med bud om fred, frisksport och vegetarianism.

                Äventyret utmynnade i en delvis mörklagd tragedi.

                Med nördinfattad detaljskärpa och suverän berättaförmåga har Jack Werner gett den bortglömda resan med ”Ormen Friske” nytt liv. Jag är förvånad, nästan lite skakad, av hur fängslad jag blev. Egentligen är ju alltsammans mest en historisk fotnot, en udda marginalanteckning – men den rymmer mer än man kan tro.

                Längst fram i skeppet stod Sten Schröder. Han var ett slags entreprenör och idékläckare med milt storhetsvansinne i den frisksportarrörelse som växt explosionsartat åren runt andra världskriget. Den rymde ett helt livsstilsprogram för ”en sund själ i en sund kropp”. Visserligen tynade den snabbt bort men lyckades ändå lägga grunden för den svenska motionsivern. På 1970-talet hamrade sportjournalisten Bengt Bedrup in budskapet ”Sluta grogga, ut och jogga”. Werner följer motionsspåret bakåt: Linggymnastik, kruskagröt och blonda brunbrända kroppar.

                Frisksportarna, och den flugiga idén att bygga ett vikingaskepp, rimmade väl med dåtidens svenskhetspropaganda, ett samband Werner kunde utvecklat ännu mer. Att leka vikingaromantik och demonstrera sin sunda friskhet, samtidigt som resten av Europa ännu sörjde, plågades av minnen och röjde i bombruiner framstår som aningslöst. Resan med ”Ormen Friske” fångar in den svenska oförståelsen, bristen på erfarenhet.

                I Trelleborg, där skeppet lade till, beskrevs besättningen som ”dessa unga vackra svenska pojkar med sina klara ögon och ljusa pannor”. Deras arbete omgavs av samma svenskhetsromantik: ”Här behövs inga högröstade kommandon. Här är alla en vilja och en kraft”.

                Den 22 juni hamnade de mitt i en sällsynt grym storm på Nordsjön, nära den tyska kusten. Skeppet gick under. Alla drunknade. Med enastående lätt hand och fint vemod berättar Werner hur de första kropparna upptäcktes och katastrofen utvecklades i nyhetsmedierna.

                Sedan kommer den oväntade vändningen.

”Ormen Friske” kunde ha klarat stormen. De försökte söka skydd vid Helgoland. Men samma natt hade brittiskt och amerikanskt flyg bombövningar vid den omstridda och ödelagda klippön. UD blev nervösa. Tiden var farlig och neutraliteten svår. Alla uppgifter som pekade mot Helgoland begravdes i arkiven, bland annat en upphittad flaskpost med nedklottrade nödrop om exploderande bomber. Men genom åren har amatörforskare samlat information. Werner har nu lagt de sista pusselbitarna. På slutet blir hans undersökningsarbete oväntat spännande.

                Jag är ambivalent inför valet att porträttera hela besättningen och även de anhöriga. Det är inte så spännande att läsa. Men samtidigt innebär det att deras minnen till sist återupprättas. Boken är därför inte bara en berättelse, utan även en empatisk handling. Jag kommer minnas den.

Jack Werner: ”Berättelsen om Ormen Friske”

Albert Bonniers förlag.