1. Förnuftet behöver tid. Det framkallas kommunikativt, i mellanrummen mellan människor, som en pågående process. Natofrågan har däremot avgjorts som en hastig inandning under hårt tryck över bröstet. Så fungerar politiken ibland, men i det här fallet har meningsbildningen knappt ens påbörjats, med argument som inte är särskilt övertygande — varken de för eller de emot medlemskap. Jag har hamnat bland de osäkra, de som är laddade av tvivel inför ett beslut som redan avgjorts. Vi är väldigt många, kanske en majoritet. Vi befinner oss i mellanrummet.

2. Förespråkarna verkar lida av politisk minnesförlust, som om kalla krigets erfarenheter plötsligt suddats ut. Medan motståndarna tillåter gamla positioner, i en ofta idealiserad historia av alliansfrihet, skymma dagens situation.

3. Försvarsminister Peter Hultqvist låter varken särskilt övertygande, eller ens övertygad, i olika intervjuer. Han har egentligen bara ett riktigt ordentligt argument: vi mäste följa Finland, vi kan inte bli kvar ensamma. Javisst, Sverige och Finland är nära sammankopplade. Men den svenska neutraliteten under det kalla kriget utmärktes väl av just ensamhet? Det fanns visserligen ett intimt politiskt hänsynstagande till Finlands utsatta situation, men knappast något närmare militärt samarbete eftersom Finlands självbestämmande var så inskränkt av Moskva. Ensamheten och utsattheten skulle inte bli större nu. Tvärtom. Sverige skulle vara geografiskt inbäddat i ett nära samarbete men utan medlemskap. Hultqvist har dock ett viktigt följdargument. Om det utvecklas ett nytt kallt krig i Europa måste Sverige med bibehållen alliansfrihet, antagligen rusta upp militären till samma groteska nivåer som under det sena 1900-talet. Vill vi verkligen det?

4. Hela diskussionen förutsätter att Rysslands angrepp mot Ukraina utlöst ett nytt bestående kallt krig i Europa. Men det är ju beroende av att alla parter vill ett sådant. Ingen vet hur förhållandet mellan EU och Ryssland ser ut om fem år. Är det verkligen bara Ryssland som bestämmer samexistensens villkor?

5. När en grupp länder i Västeuropa våren 1948 tog initiativ till det som sedan blev Nato var läget mycket mer akut farligt än nu. Sovjetunionen var militärt överlägset, politiskt starkt och initierade en rad statskupper i östra Europa. Alla trodde Finland också skulle falla. Den svenska neutraliteten var i praktiken en eftergift, ett framgångsrikt försök att genom försiktighet dämpa Sovjets framstötar. Natoyran 2022 avslöjar ett helt annat maktförhållande där Östersjön nu, övermodigt, beskrivs som ett Natos Mare Nostrum. Och Rysslands vettlösa krig i Ukraina kan ju verkligen tolkas som ett tecken på politisk utarmning och militärstrategisk fattigdom. Natoförespråkarnas självsäkerhet undergräver deras eget argument att Sverige (Gotland!) är hotat. När hoten är på allvar brukar tonläget vara ett annat.

6. Under det förra kalla kriget var målet inte att segra, utan att till varje pris undvika förluster eller reträtter. Det gav stabil förutsägbarhet, men var inte särskilt ärofyllt för demokratins, frihetens och rättvisans idéer. Hur ska man tänka om en sådan avvägning nu?

7. Den ryska regimens kombination av nationalism, imperialism och revanschism är livsfarlig. Den ansluter till Europas historiska mörker av omänsklighet, etniska rensningar och folkmord. Just nu är det Ukrainas befolkning som betalar priset, men kriget kan ganska enkelt sprida sig till västra Balkan, som varit Europas ouppklarade region i hundra år. Nato rymmer trots allt en uppmaning som inte kan ignoreras: att det finns lägen när demokrti och mänsklig värdighet måste försvaras med gemensamma militära insatser.

8. Alla tar för givet att Nators paragraf fem garanterar militärt skydd. Men ingen vet. Paragrafen har ju aldrig testats på allvar. När utrikesminister Ann Linde får frågor svarar hon oklart att Sverige inte behöver skicka militär vid en sådan situation. Vad säger att USA, Frankrike och Storbritannien inte reagerar på samma undanglidande vis om det skulle gälla Gotland eller Bornholm? USA är numera dessutom bara trovärdig Natomedlem med en demokrat i Vita huset. EU behöver utveckla ett eget militärt samarbete. Hur det ska se ut är antagligen den egentliga framtidsfrågan, inte Nato.

9. Natomotståndarna har ett starkt argument, utvecklat av Rolf Ekéus i DN (10/5). Medlemskapet innebär att sjuttio år av uthålligt svenskt (mest socialdemokratiskt) arbete för kärnvapenavrustning upphör. Sverige ger nu upp sitt motstånd. Ingen regering kommer ratificera FN:s konvention för förbud av kärnvapen. Sverige tillhör nu motståndarna till ett sådant förbud. Det är en tragedi.

10. Sverige går med i Nato. Jag går med i Svenska Freds – inte för att jag är övertygad Natomotståndare, men för att det nu gäller att sätta sig på tvären för att vidga det politiska förnuftets mellanrum.