(Sydsvenskan, 12/5 2022). När Frantz Fanons ”Jordens fördömda” kom ut i Paris 1961 hade han precis avlidit i leukemi, bara 36 år gammal. De franska myndigheterna förbjöd omedelbart boken – författaren var ju aktiv i den algeriska motståndsrörelsen – men så småningom blev den en antikolonial klassiker, med ständigt nya unga läsare. Nu kommer den i en ny och lite förändrad svensk utgåva.

                Bokens status är både självklar och förbryllande. Med sin förening av hårda kategoriska påståenden och ett organiskt språkligt flöde är den berusande att läsa. Den är ett intellektuellt vittnesmål inifrån ett specifikt ögonblick i världshistorien: de koloniserades frigörelse, de förtrycktas revolt. Med hans hjälp kan man identifiera de skador, sår och ärr kolonialismen efterlämnade – nedskrivna mitt i händelseförloppet, utan facit.

Men att han fortfarande har så många hängivna beundrare är också förbryllande. Han tog ju så uppenbart fel, på de flesta av de punkter han ansåg avgörande – i synnerhet den om våldet.

                Fanon var militant. Men han kom från en borgerligt privilegierad familj på Martinique i Karibien, fick en elitutbildning, lyssnade på existentialisterna i Paris och började så småningom läsa psykologi. 1953 tillträdde han chefstjänsten på en psykiatrisk klinik i Algeriet. Det avgjorde hans liv.

                Det algeriska frigörelsekriget var sällsynt våldsamt med ömsesidig Hänsynslöshet. Fanon blev snabbt en av algeriska FLN:s viktigaste propagandister i exiltidningen al-Moudjahid, alltid mer lojal med partiet än med sanningen. Men bakom hans rygg kallade de algeriska revolutionärerna honom nedlåtande för ”le nègre”. Han talade inte arabiska och var okunnig om nordafrikanska förhållanden. Han var en främling mitt i revolutionen.

                Att läsa ”Jordens fördömda” är som att öppna en rostig tidskapsel. Bättre än någon annan uttryckte han dåtidens revolutionära iver och hela det retoriskt uppskruvade idékomplex som omgav Ho Chi Minh, Fidel Castro och den radikala vänstern i USA och Europa – men som nu är ett bortglömt politiskt språk, en främmande värld: svärmerierna för landsbygdens bondemassor, föraktet mot stadslivet, parollen att de intellektuella skulle tjäna folket, tilltron till ideologisk renhet, kampens maskulinitetskult.

                Men frågan om det politiska våldet har aldrig låsts in i någon tidskapsel, utan hela tiden varit närvarande, kontroversiell och svår: Den bränns.

                Man kan inte ha några egentliga invändningar mot Fanons fräna skildringar av hur våldet präglade staten, genomsyrade samhällslivet och bestämde varje enskild relation mellan de koloniserade och kolonialmakten.

Det var i nästa led han blev svår att acceptera, när han påstod att kolonialismen bara kunde besegras genom ett ännu hårdare motvåld. Själva våldet var den princip som gav kampens dess verkliga mening. Det skulle hela den av kolonialismen sönderslagna människan och på så vis bli identitetsskapande i befriande riktning. Därför avvisade han med eftertryck det vapenlösa motståndets, icke-vådets och förhandlingslösningarnas vägar som ett slags maskerader.

                Fanon förstod att våldet koloniserade det personliga livet. Men inte att det gällde även honom. Språket i ”Jordens fördömda” skakar av fysisk aggressivitet, av sedvanlig maskulin konfliktlösning. Ögonvittnen har berättat hur han kunde misshandla sin fru offentligt. Algeriet lyckades efter hans död frigöra sig från Frankrike, men inte från våldet. Utrensningarna och minoritetsförtrycket fortsatte. På 1990-talet upprepades övergreppen, men då i ett infernaliskt inbördeskrig. Våldet gick i arv. Historien gav Fanon fel. Grymt fel.

                Men riktigt så enkelt är det inte. Nu upprepas frågorna om våldet, men i Ukraina. Varje morgon tittar jag på på New York Times bildspel från kriget för att påminna mig om att våldet är verkligt, att det drabbar människor, bostäder, levda liv. Martin Luther King, Nelson Mandela och Elin Wägner känns då som en kraftlös trio, även om de i huvudsak hade rätt.

Bara tjugo år gammal reste jag i Libanon, sov på en palestinsk gerillabas nära gränsen till Israel och vandrade genom flyktinglägren i södra Beirut. Det var Fanons värld. Vapnen stod lutade mot skrivbord, låg på caféer och i taxibilar. Våldskapitalet var naturliggjort. Jag förstod något jag aldrig kunnat skaka av mig. För ett rättslöst folk i påtvingad exil, regelbundet utsatt för andras bombräder och övergrepp, utgjorde alla dessa vapen en identitetsskapande markör som bidrog till att framkalla en känsla av mänskligt värde. Och det var ju ungefär så Fanon tänkt. I Sverige var jag samtidigt vapenvägrare och väntade på besked om vapenfri tjänst i stället för beväpnad värnplikt. Sedan dess har jag slitits mellan min övertygelse och det jag såg i Libanon 1978. Jag kommer aldrig få ihop det.

                Frantz Fanons stora misstag var att han inte undersökte även våldets mörker, inte förstod dess självgenererande kraft, inte ifrågasatte sin egen ståndpunkt utan i stället blev en helgjuten våldspropagandist – en militarist i gerillaform. Hans psykologi var exorcistisk.

                I den nya utgåvan har förlaget valt att ta bort Jean–Paul Sartres långa förord. Det är en befrielse. Sartres text har alltid på ett olyckligt vis förutbestämt hur man ska förstå ”Jordens fördömda”. Men det skrevs på Fanons enträgna uppmaning. Kan man då verkligen bara ta bort det? Boken har nu i stället ett fint men överdrivet beundrande efterord av Shahram Khosravi.

”Jordens fördömda” finns i två olika översättningar. Den första kom redan 1962. Förlaget har valt Per–Olov Zennströms från 1969 som är stilistiskt stenhård och skitsnygg, men också kritiserad för att ha ”marxistifierat”  Fanon. Borde de inte ha kostat på sig en helt ny översättning? I stället har de gjort ett liet men märkbart ingrepp. Fanon använde n-ordet, som alla vid den tiden, men det är nu korrigerat till svarta eller svartingar. Man kan ha olika synpunkter på det, men förlaget borde ha upplyst om förändringen. I synnerhet som de, lite inkonsekvent, behållit det franska nègritude som beteckning på 1950-talets intellektuella panafrikanska kretsar. ”Jordens fördömda” är en klassiker som behöver försiktighet, i alla avseenden.         

Frantz Fanon: Jordens förfömda-

Översättning: Per–Olov Zennström.

Modernista.