(Expressen, 27/9 2023. Skrivet tillsammans med Grethe Rottböll). Regelbundet ringer förbryllade författare till Författarförbundets jurister. De har fått besked om inkomsterna för sin senaste bok. Den har sålt bra. Haft tiotusentals lyssningar på strömningstjänsterna. Men var är pengarna? Redovisningarna är ogenomträngliga. Ersättningarna för alla dessa lyssningar är försvinnande låga.

                En barnboksförfattare får ofta mellan en och två kronor per lyssning. Men när samma bok säljs som papper, e-bok eller ljudbok – och alltså inte strömmas på Storytel – får författaren cirka tjugo gånger högre arvode, kanske ännu mer. Vi vet fall där barnboksförfattare fått under en krona (!) per lyssning. Det är skillnaden mellan att ha en bra välförtjänt inkomst och inte kunna försörja sig. För en normallång vuxenroman ligger ersättningen högre, eftersom den tar längre tid att lyssna på, men är fortfarande oacceptabelt låg.

                Syftet med EU:s upphovsrättsliga lagstiftning – DSM-direktivet –som implementerades i svensk lag förra året är att förstärka den svagare parten på marknaden. Därför har den bestämmelser om transparens – att författare ska få insyn i det som rör priser, ersättningar och försäljning – samt krav på ”skälig ersättning” för författarnas och översättarnas arbete. I Sverige verkar både staten och bokindustrin strunta i EU:s lagstiftning.

                Strömningstjänsterna har inneburit en historisk lönedumpning. Om det drabbat någon annan yrkesgrupp, som lärare eller sjuksköterskor, hade det varit en toppnyhet med politiska följdverkningar. Nu är det bara författarna som försöker protestera. Men de flesta är bakbundna av hotfulla sekretessklausuler i sina kontrakt och rädda att berätta offentligt. Det här sker samtidigt som alla i samhällsdebatten svärmar för böckernas och läsandets betydelse, men ingen verkar bry sig om det bakomliggande arbetets värde.

                Att förflytta sig från författarnas verklighet till Bokmässans ljudboksspaningar i årets program är en absurd upplevelse. Med ljudboken som ett av många teman vill de ”föra samtal” om hur litteraturen nu trollbinder lyssnare och hur ”framtida korskopplingar mellan ljud och text” kan se ut. Ja, det är spännande frågor. Författare har alltid gått i bräschen för att undersöka ny teknik och utveckla litteraturens former. Vi firar gärna ljudbokens genombrott – men det förutsätter att vi får skäligt betalt. Utan vårt arbete finns det inga strömningstjänster.

                Problemet är att Författarförbundet står ganska maktlösa i den här striden om författaryrkets och litteraturens framtid. Det är bokförlagen, inte vi, som sluter avtal med strömningstjänsterna. Vi blir inte ens informerade. Storytel vägrar prata med oss. De struntar i författarna. Men vi har ordets makt, vi kan skriva, vi kan förklara och protestera. Dessvärre är det verkningslöst så länge ingen lyssnar. Inte ens landets kulturjournalister verkar särskilt intresserade.

                Nyligen skrev en barnboksförfattare brev till sin förläggare, på ett stort bokförlag:

                ”Jag älskar verkligen ljudboksversionerna av mina böcker. Men det känns inte bra att materialet bjuds ut så billigt att det reas bort. Jag upplåter er rätten att förhandla och sälja mina böcker vidare till strömningstjänsterna, men har ingen aning om eller insyn i vad ni säljer dem för eller vad jag får betalt. Jag försöker tyda royaltyavräkningarna men det enda jag kan konstatera är att jag får lite drygt en krona per lyssning, om jag slår ut summan på antalet lyssningar. Vilket ju är enormt billigt, och jag undrar, är det vad förlaget tycker att boken är värd? [ … ] Jag fattar verkligen att folk gillar ljudböcker, men just därför måste ni ju kunna ta betalt för dem.”

                Det är om detta samtalen på Bokmässan bör handla. Larmklockorna måste ringa. Förlagen och techbolagen ställas till svars. För författare i andra jämförbara länder utanför Norden har den digitala tekniken inte medfört samma ödesdigra lönedumpningar. I stället har de valt att skydda boken genom olika typer av regleringar. I Norge kommer regeringen nu styra upp situationen med en boklag. I Sverige är det tyst. Vi ropar inte efter anslag eller bidrag. Vi vill att marknaden regleras så att den fungerar sunt, så att rovdriften upphör.

                Det verkar som om alla slussportar öppnats. Storytels affärsmodell har nu spridit sig till landets för- och grundskolor. Där exploateras författares arbete, helt utan kvalitetskrav, av Polyglutt och Polylino som ägs av Inläsningstjänst. Rektorer och kommunala tjänstemän över hela landet har låtit lura sig och köpt upp strömningstjänsterna utan att kolla upp arbetsvillkoren. Företaget säger sig nå hundratusentals uppkopplade elever. Det är ett exempel på hur arbetet med ökad läsförståelse kan spåra ur helt, om man inte förstår att litteraturen är ett ekosystem där alla delar måste respekteras.

                Barn- och ungdomsboksförfattaren Elisabeth Östnäs, som vägrar vara anonym, har haft en titel på Polyglutt och Polylino. Arvodesbeskedet visade samma utfall som hos Storytel: en dryg korna per lyssning i klassrummen. Mer anser tydligen inte det svenska skolsystemet att böcker är värda. Ersättningen är högre om barnen går till biblioteket och lånar hennes böcker.

                ”Vi är rätt många som funderar på att sluta skriva om det ska fortsätta så här. Vi kan inte längre försörja oss som yrkesverksamma författare.” säger hon.

                I en artikel i Dagens Nyheter för ett år sedan (26/10) förklarade Inläsningstjänsts vd Jakob Skogholm i indirekta ordalag att hela affärsidén bygger på att författarnas arvoden pressats ner. Storytel har nyligen flaggat för att kostnaderna för ”innehållet”, alltså författarnas arvoden, måste sänkas ännu mer för att deras affärsmodell ska kunna bli lönsam. Om det är några som saknar framåtblickande kreativitet så är det direktörerna och inte författarna.

                Vad kan vi göra? Manusförfattarnas strejk i Hollywood är ett inspirerande exempel. Utan deras texter blir det inga teveserier. Författarna kan i samma anda vägra skriva kontrakt med förlagen som innebär att deras inlästa bok kan strömmas under rådande villkor. Författarförbundet kan också domstolsvägen hävda att de stora förlagen och strömningstjänsterna bryter mot den nya upphovsrättslagen som initierats av EU. Men det borde gå att lösa konflikten på bättre sätt. Men då behöver förläggarna möta våra krav, strömningstjänsterna ändra inställning och kulturdepartementet börja intressera sig för den svenska litteraturens framtid.

                Vi behöver seriösa yrkesmässiga ersättningsmodeller för strömmade ljudböcker. Lönedumpningen måste få ett slut. Och vi behöver bestämmelser om karenstid: till exempel att inga ljudböcker får strömmas förrän ett år efter att pappersboken publicerats. Då skulle strömmad litteratur få ungefär samma roll som pocketboken hade tidigare, det vill säga bra för alla: författare, förlag och läsare. Då skulle även bokhandeln blomstra. Att återskapa ordnade spelregler på marknaden är nödvändigt. Sveriges författare kommer inte ge sig. Gärna samtal om ”kreativa korskopplingar”, men först rättvisa villkor och skäliga ersättningar för vårt litterära arbete.

Grethe Rottböll, ordförande Sveriges författarförbund.

Per Wirtén förste vice ordförande Sveriges författarförbund.