(Sydsvenskan 21/9 2023). Sommaren 2022 lämnade Nicolas Lunabba in det färdiglästa korrekturet till sin första bok. Han hade länge drömt om att bli författare. Nu var han framme. Men ändå full av tvivel: inte över boken – som ju skulle bli ett eftertryckligt genombrott – utan om vem han höll på att bli. Vad innebar hans språng från att ha jobbat i organisationen Helamalmö med unga killar i gängkriminalitetens gränszoner till att nu också berätta om dem, fixera deras sköra vägval i litterärt stilsäker text? Nu skulle han kanske integreras bland dem som använde våldet för egen självhävdelse och åsiktskarriär. Obehagskänslorna lämnade honom inte i fred.

                ”Dagbok från 20-talet” omfattar just de sommarveckor när han nervöst väntade på den färdiga boken. De blev dramatiska. Den sociala verkligheten myllrade in som myrtåg över boksidorna. I den pågående valrörelsen dominerade krav på längre fängelsestraff utifrån principer om vedergällning i stället för rehabilitering. Lunabba var frustrerad och förtvivlad. Det var ju de barn han arbetat med som blev systematiskt demoniserade. Han hade sett hur arbetarbarnens samlade livssituation – det sociala arvet, fattigdomen, rasismen – pressat ut dem i skymningsljuset. Han drog slutsatsen att polisens och politikens reaktioner cementerar ”förtryckarsamhället”.

                Hans intensiva dagbok är en personligt gatunära essä om gränslinjer. Att i en rad olika situationer, inte minst som författare, försöka välja rätt sida, trots att suget från den andra är stark

                Men den är också ett slags efterskörd från hans debutbok där nya minnen frigörs. Hur han växte upp omgiven av ett nästan naturliggjort våld. Hur han själv deltog i det. Det är som när en sårad djuphavsfisk bryter havsytan. Alla dessa minnen, inte bara hans egna utan stadens: nyhetsrubrikerna, de hemlighållna erfarenheterna, alla sorger. ”Jag förstår till hundra procent unga mäns mordiska impulser.” Han har ju själv snuddat vid dem. Kan fortfarande erfara dem i kroppens muskler.

Under skrivandet tränger sig gängkrigen hela tiden på. En ung man som Lunabba länge varit bekant med blir misstänkt för ett mord i Pildamsparken. Nu är han jagad av både poliser och konkurrenter. Det är inte första gången. Hans kropp är redan lemlästad: avklippta fingrar och stora ärr på armarna.

Våldet sveper fram som en social klimatkollaps. Hänsynslösheten är obegriplig. Men den som vill kan förstå orsakerna. Dagboken utvecklas till en undersökning av våldet som en lockande väg till att bli tagen på allvar, till självrespekt, när andra vägar täppts till. Det är som att läsa Frantz Fanons klassiska analys av det antikoloniala våldets funktion i ”Jordens fördömda”, men där sammanhanget skiftat från Algerietkriget 1961 till Malmö sommaren 2022. Våldet som en längtan efter upprättelse. Men Lunabba drar en helt annan slutsats än Fanon. Våldet är en illusion. Det framkallar ingen frihet, bara nedsläckta och rädda människor.

                I en av bokens mest betydelsemättade avsnitt minns Lunabba hur han i skolan, genom en dörrspringa, hörde hur en lärare bekymrat pratade om honom med hans mamma. Han blev berättad av någon med makt. Blev bestämd och fixerad utifrån. Nu återkallar han pojkens vanmankt: ”Hon äger mig, äger narrativet om vem jag är eller hade kunnat vara”. Han måste befria sig från den påtvingade berättelsen om sig själv, ungefär som de rasifierade i Salman Rushdies ”Satansverserna”. Han söker länge efter en väg till självdefiniering: basketspelet, arbetet, läsandet, skrivandet.

                Nu är rollen omvänd: det är Lunabba som berättar fram de till synes språklösa och vanmäktiga pojkarnas liv. Är hans skrivande kanske laddat av samma identitetsskapande revanschism som våldet? Jag tror bokens innersta fråga är hur ett skrivande ser ut som undviker självförhärligandet och i stället blir ett sökljus som bekräftar andras svåra liv. Jag känner igen hans frågor från mängder av arbetarförfattare. På senare år i fransmannen Èdouard Louis romaner. Ja, Lunabba och Louis har mycket gemensamt. Deras böcker är besläktade.

                ”Dagbok från 20-talet” är inte lika omedelbar som hans debutbok om den unga basketspelaren Elijahs svåra väg bort från stadens riskzoner, ”Blir du ledsen om jag dör?”. Den är mer introspektiv. Korta stycken stannar till och med upp i ältande – kanske medvetet. Och jag känner mig ibland obekväm i den manligt bestämda världen. Var finns de unga flickor som sliter med samma dåliga utgångslägen? Men invändningarna spelar mindre roll. Lunabba brottas med etiken, estetiken och politiken med stor stilsäkerhet. Han har en sällsynt litterär begåvning. Nu är bara frågan vad han ska ta vägen med den.         

Nicolas Lunabba: Dagbok från 20-tqlwt. Om våld och språklöshet.

Natur och kultur