(Expressen, 19/9 2023). Sommaren 1966 samlades ”Tjyvriksdagen” i Strömsund där fångar vittnade om missförhållanden på landets fängelser. Uppmärksamheten var stor. Något sådant hade aldrig hänt. Efteråt bildades KRUM, för att försöka ersätta vedergällningstanken med modern behandling. Helst borde fängelserna avfolkas. Påfallande många krummare var liberaler. Per Gahrton valdes in i styrelsen. De fick delvis gehör. Kriminalpolitiken förändrades, och brottsligheten sjönk. 2023 känns alltsammans som overkligt – men fortfarande aktuellt.

                På 1960-talet blev Per Gahrton en symbol för den nya tidsandan. Familjekritiken, företagsdemokratin, Vietnamkriget, sexpolitiken, antikolonialismen. Alla blev förbryllade: han var ju inte socialist som de andra, utan folkpartist. Han var en liberal rebell. Viljan till frihet överskuggade allt annat. 1969 tillhörde han en grupp radikaler i Lund som gav ut den manifestliknande klassikern ”En liberal vänster”. På omslaget höll en röd boxarhandske fram tre spröda blåklintar. Några år senare följde han upp med ”Revolution på svenska”.

                Allt Gahrton gjorde väckte uppmärksamhet, ofta häftigt motstånd. Han hade skägg, rak lugg och älskade konfrontativa formuleringar. Andra folkpartister fick hjärtstillestånd. Högern kallade honom en ”sanitör olägenhet”. Striderna under hans år som ordförande för Folkpartiets ungdomsförbund gav feta rubriker på kvällstidningarnas löpsedlar! Han var unik.

                Nu har han tystnat, efter många år som pionjär för grön politik i Miljöpartiet, fortfarande lika provocerande men alltid med vänsterliberal grundhållning. Han blev åttio år. De sista åren var svåra. I sin nyutkomna memoarbok ”Motvalls” – den första av två – skriver han med en berörande kombo av kärlek och vanmakt om sin dotter, som lever med ständigt nya komplikationer från en medfödd svår sjukdom. Till sist blev även Gahrton rullstolsbunden på grund av en svår tumör i ryggraden.

                När jag gick på högstadiet i mitten av 1970-talet var han min politiska idol. Jag minns fortfarande när jag fick träffa honom. Det var stort. Sådan ville jag också bli.. Han hade den effekten på många. Allvaret. Envisheten. Ingen stod neutral.

                1970 kom Gahrtons banbrytande bok ”Kampen om Palestina”. Hans välmotiverade ställningstagande för palestiniernas rättigheter gjorde partikollegan Per Ahlmark rasande. År efter år smädade han Gahrton som antisemit. De avskydde varandra, oförsonligt. Bara ett par år efter att Ahlmark hastigt lämnat regeringen och partiledarjobbet försvann Gahrton lika hastigt från Folkpartiet. Som om de ändå var beroende av varandra. I stället tog Gahrton initiativ till det nya Miljöpartiet.

                Som miljöpartist utvecklades han till landets ledande EU-kritiker. Han kunde vara hänsynslöst demagogisk. I Europadebatter har han kallat mig saker jag inte vill upprepa. Jag förstår att han fick fiender. Men han framstod också som nyfiken och milt vänlig när vi någon gång sågs.

                Första delen av Gahrtons memoarer är nästan oläsliga med sina nördiga detaljer: alla dessa debatter, artiklar och oförrätter. Han tycks ha sett sig som alltid motarbetad, åsidosatt och föraktad – aldrig erkänd. Det är sorgligt. För han efterlämnar ett betydelsefullt politiskt arv. Den som orkar läsa ”Motvalls” kommer förstå.

                Gahrtons frihetsideal var helt annorlunda än de nyliberala som länge dominerat alla sammanhang. När liberaler nu, av rena överlevnadsskäl, behöver göra en politisk omorientering, inom det mångsidiga liberala idéarvet, så erbjuder Gahrtons linje en bortglömd livlina.

Per Gahrton 1943 – 2023.

Per Gahrton: Motvalls. Med liberalismens frihetstörst i hjärtat. Del 1.

Carlssons. 479 sid.