(Sydsvenskan, 13/10 2023). Nu återstår bara skräcken. När de första rapporterna kom om Hamas attack på den psykedeliska transmusikfestivalen ”Supernova” så tänkte jag omedelbart, nästan instinktivt, på Bataclan i Paris 2015. Den radikalkonservativa högern har alltid hatat hedonismen. Men sedan var det minnet av en annan massaker som trängde sig på: i den palestinska byn Deir Yassin där judisk milis mördade civila som ett led i den etniska rensningen 1948. Samma besinningslöshet. Samma bestående skräck.

                I början av veckam  kom vittnesmålen från alla andra platser i södra Israel. Mördandet i kök och sovrum. Bara civila (barnen, alla dessa barn) och inga (absolut inga) militära mål. Efter någon dag antecknade jag att Hamas i Gaza avskaffat sitt existensberättigande som politisk rörelse.

                Min slutsats utgick inte från det, påfallande okunniga, antipalestinska hat som samtidigt vällde fram, utan från en nästan livslång solidaritet med palestiniernas kamp för rättvisa. Den första tidning jag var inblandad i som skribent var Palestinagruppernas Palestinsk front, för snart femtio år sedan.

                Hamas massakrer är helt enkelt ett förräderi mot den palestinska saken. De skyldiga måste ställas till svars – helst av palestinierna själva. Åtalas, dömas, spärras in. Hamas i Gaza har saknat tillräckligt mod för den palestinska strategi som växt fram under alla dessa år av övergrepp, strider och protester. Den brukar kallas Sumud – ståndaktighet. Kärnan har varit ett ansvarsfullt, långsiktigt och uppfinningsrikt motstånd, att inte riskera massdeportationer, att inte falla till föga för det israeliska våldet, att samla befolkningen. Politiken har utgått från vissheten att de har den internationella rätten och de mänskliga rättigheterna på sin sida. Varje dag. I varje situation.

                Sumud handlar egentligen inte om våld eller icje-våld. Under den andra intifadan, i början av 00-talet, prövade de ett delvis beväpnat motstånd – helt legitimt – men misslyckades fullständigt. När jag besökte den ockuperade Västbanken i våras mötte jag gamla militanter som nu var övertygade om att vägen heter icke-våld: att på så vis stärka palestiniernas position. Det är genom dem modet och radikalismen överlevt.

                Nu försöker Hamas i Gaza att riva ner allt. De som demonstrerar sitt stöd, till exempel i Malmö, ansluter sig till det politiska förräderiet.

                Nu väntar en israelisk markinvasion. Men vad ska den leda till annat än ännu mer besinningslöst dödande av civila (barnen, alla dessa barn)? Vad finns det för politiskt mål? Israels regering har under de senaste 20 åren inte haft någon som helst realistisk idé om hur den grundläggande konflikten kan lösas. Benjamin Netanyahus politik, som byggt på våld, separation, status quo och inga förhandlingar är tom. Han har inga svar.

                Sedan USA:s angrepp mot Irak 2003 har Mellanöstern befunnit sig i ett utbrett mångskiftande krig där olika revolutionära islamister tänt ständigt nya eldar. Hamas i Gaza har nu i praktiken skjutit ut sig i samma ödsliga landskap som IS och al-Qaida. Det är i det sammanhanget en markinvasion kommer utspelas. Gaza kommer inte längre handla om palestinska rättigheter. Den saken är tillfälligt förlorad. Förrådd.

Det enda kvarvarande hoppet återfinns i mellanrummen mellan människorna – israeler och palestinier – och att det där kan uppstå ett nytt samstämmigt förnuft. Det är skört. Kanske bara en dröm. Men vad har vi annars att finna fäste i? Både högerextrema Hamas och den högerextrema regeringen i Jerusalem representerar skräcken.

I den nyöversatta romanen ”Vandrande själar”, om ett annat krig vid en annan tid med andra massakrer, skriver författaren Cecile Pin: ”Jag vill ha gottgörelser och jag vill ha vidräkningar, jag vill ha magiska krafter för dem utan vapen och utan skuld.”