(Sydsvenskan, 17/11 2023). En vårdag 1866 toppade en judisk tidning i Vilnius sin förstasida med en kort dikt. Författaren hette Juda Leib Gordon. Den första raden löd: Vakna, mitt folk! Den moderna tidens krav på upplysning och demokrati höll på att förändra världen – även för judarna. Hans ord väckte stor uppmärksamhet.

                Men Gordon var inte först. I Europas västra delar – i Berlin, Wien och Paris – hade judiska författare och intellektuella efterlyst liknande uppbrott sedan mitten av 1700-talet. Varje revolutionsår hade gett dem nytt hopp: 1789, 1830 och 1848. De befann sig i ett tvåfrontskrig mot både avskärmade rabbiner och konservativa hovpolitiker.

                Eva Ekselius har fastnat för Gordons frihetsfanfar. Den har gett namn till hennes överväldigande bok om judisk idèhistoria i Europa mellan revolutionerna i Frankrike 1789 och Ryssland 1917. Den rymmer 500 fint illustrerade sidor som svämmar över av lärorikt berättande och enkelt klargörande analyser; som implicit, gång på gång, berör även vår tids upphetsade debatter om diskriminering, assimileringskrav och rättighetspolitiska framstötar.

                Egentligen bearbetar Ekselius bara en enda väldig frihetsfråga: hur skulle judarna hantera upplysningen, sekulariseringen och den nya nationalismen för att kunna frigöra sig från inlåsningar och förtryck? Svaren var många och ofta oförenliga.

                Filosofen Hannah Arendt skrev långt senare att en nationalism utan lika rättigheter, som den på 1800-talet, bara erbjöd den judiska minoriteten två alternativ. Antingen blev man en parveny, det vill säga en helt assimilerad jude som utplånade sin identitet. Eller så var man en paria: en som höll fast vid sin tillhörighet och därför stöttes ut. Båda alternativen utmynnade i förnedring och ofrihet.

                Ekselius påpekar att Arendts tvåsidiga vägval var en grov förenkling. De flesta försökte hitta andra strategier: kosmopolitiska, socialistiska eller judiskt nationalistiska vägar för att bli erkända som medborgare. Men hennes berättelse visar också att Arendts kallhamrade pessimism var befogad. Lika rättigheter undanröjde inte utsattheten. I stället intensifierade de det antisemitiska hatet.

                Boken har två delar. Den första cirklar kring den upplysta judiska borgerligheten i västra Europas storstäder. De som ofta valde assimilering, till och med att konvertera till kristendomen, i den liberala universalismens anda eller för att undkomma diskriminerande hinder. Skildringen blir lite omvälvande eftersom Ekselius på ett helt naturligt vis utgår från frihetsrörelsens kvinnor. De stred inte bara mot rabbinernas regelverk och den politiska högern utan också mot sina egna ofta välvilliga män. Den litterära salongen blev deras motsvarighet till männens tidskrifter. Där var de ett slags chefredaktörer för en viktig oppositionell offentlighet. Ekselius följer några av dessa intellektuella kvinnors inte alltid lyckliga öden och låter dem rama in tidens skiftningar: upproren och bakslagen.

                Bokens andra del, om Ryssland vidsträckta jiddischland med sina stetl och chassidiska synagogor mellan Vilnius och Odessa, är mörkare och på många vis mer spännande men inte alls lika snillrikt uppbyggd. Den är mer traditionell med en del rätt mödosamma historiska utgrävningar ner till 1600-talet. Svaren på modernitetens utmaningar pekade i helt andra riktningar än i Berlins borgerliga salonger. Nationalismen fick sin speciella judiska form genom sionismens idé om en egen nationalstat i Palestina. Samtidigt som den revolutionära socialismen fick en särskild judisk dialekt i den betydelsefulla rörelsen Bund. De tänkte varken vara parvenyer eller paria, utan stolta och stridsberedda judar.

                Finns det något kontroversiellt? Ja, jag tror en del kommer ha invändningar mot hennes syn på antisemitismen. I upplysningens anda förklarar hon den med sociala, ekonomiska och politiska förhållanden och förändringar. Hon undviker föreställningen att antisemitiskt hat och hot var ett ständigt närvarande virus eller naturligt tillstånd, inte ens i Ryssland var pogromerna vardagsfenomen. Antisemitismen var snarare en strukturell diskriminering, som ibland utmynnade i våldsamma övergrepp.

                Eva Ekselius bok tar tid att läsa. Det blir många små biografier om poeter och publicister. Då och då prövas tålamodet. Ibland blir det mer allmän kulturhistoria än specifikt judisk. Men varje kväll somnade jag med den förväntansfyllda vissheten att kunna fortsätta läsa nästa dag: om statusskillnaderna mellan jiddisch och hebreiska, om de anarkistiska bombmakarna i tsarernas Ryssland, om grälen på de första sionistkongresserna – om en diskriminerad minoritets tilltrasslade kamp för erkännande och rättvisa. Enastående.

Eva Ekselius: Vakna, mitt folk!

Volante