(Varje onsdag 12.30 samlas människor utanför ryska ambassaden i Stockholm för att protestera mot angreppskriget mot Ukraina, 15/11 tillhörde jag återigen talarna). Kära vänner, ni som är här – och alla andra.

Det är inte första gången jag står här. Varje gång har stämningarna varit olika. Krigets karaktär har skiftat. Den första tidens skräck. Sedan de kanske överdrivna förhoppningarna. Och nu den tunga känslan av ny oro med den återkommande frågan: ska det ryska angreppskriget aldrig ta slut, ska dödandet behöva fortsätta ett år till, kanske ytterligare flera år?

Men vissa saker är oförändrade. Och måst sägas klart och tydligt varje gång:

1.Vladimir Putin är ett kräk, en mördare och en krigsförbrytare.

2. Det är Ryssland – uppladdat med en giftig politisk kombination av nationalism, revanschism och imperialism – som har angripit ett land med hänsynslöst militärt våld. Skulden är entydig.

3. Det demokratiska självbestämmandet måste alltid försvaras.

4. De skyldiga ska en dag i framtiden ställas inför rätta.

Svårare än så är det inte.

Men ibland känns det ändå tungt att säga dessa sanningar. En aning hopplöst. Modstulet. I mörka stunder kanske det till och med känns meningslöst. För vad betyder min röst? Er närvaro? Våra gemensamma röster den här höstdagen i Stockholm?

I sådana stunder brukar jag leta upp en dikt som Elsa Grave skrev 1974.

Då var det andra övergrepp människor protesterade och demonstrerade mot. Det året samlades man under chilenska flaggor. Mot militärkuppen. Mot Pinochet. Mot tortyren.

Hennes dikt heter ”De väntar”.

Den handlar också om oss i dag, här i parken, under de nu avklädda träden.

Nu som då väntar människor på att terrorn ska ta slut. På friheten och freden.

Elsa Grave uttryckte sin förtvivlan över protestmötenas, vredens och de egna poetiska ordens maktlöshet. Tyrannerna lyssnade inte.  Våldet fortsatte. Till synes oberört.

Efter en flera sidor lång dikt fylld av tvivel slutade hon trots allt så här:

”Ändå fortsätter vi

att skriva dessa dikter

det är er och vår

osynliga mark

vår enda

vår livslånga säkerhet

där vi tillsammans

avskyr

ofrihetens makt.”

Jag tror att vi gör skillnad. Även om vi inte alltid är så många. Eller ens alltid orkar vara optimistiska.

Jag är övertygad om att människors protester binder samman världen. Och på något sätt också förnims av de människor som är utsatta för förtryck, krig och övergrepp. Vi hör samman. Här och där. Men också nu och då.

Vi är länkar i en lång kedja av människor som med solidaritetens hjälp försvarat friheten. Elsa Grave skrev sina ord för nästan femtio år sedan. Ytterligare femtio år före henne var det andra, som till exempel Elin Wägner. Så fortsätter kedjan av röster bakåt genom historiens sekler. Det är denna mångstämmiga kär av röster som vidmakthållit det politiska hoppet. Och som vi anknyter till när vi i dag har samlats för Ukrainas sak.

Och vi riktar oss mot den ryska ambassaden bakom järnstaketet och ropa: Vi glömmer inte, vi tystnar inte, vi ger oss inte.

Leve Ukraina.

Leve det demokratiska självbestämmandet.