(Expressen, 10/4 2026). Det sena 1970-talet var gåtfulla år. Fyllda av dunkla rörelser. Järnridån verkade orubblig. Men underlaget hade börjat röra sig. Jag hade slutat skolan och börjat orientera mig i världspolitiken.

                Nära Hötorget, på Holländargatan 9, låg maoisternas stora bokhandel Oktober. Där hängde de sedvanliga porträtten på Lenin, Stalin och Mao. Jag undrade alltid över dem, men reagerade aldrig. De tillhörde tidens puls.

Det var dit man gick för att få info om den antikommunistiska kampen i Prag och om författare som spärrats in på mentalsjukhus i Moskva. På ena hyllan stod Kim Il-sungs samlade verk. På nästa Vaclav Havels dramatik och pamfletter om Charta 77 i Prag. Den maoistiska veckotidningen Gnistan hade feta rubriker om Sovjetimperialismens hot mot Sverige.

Där fanns också tidskriften Östeuropa. Den stod insorterad bland dåtidens alla solidaritetsbulletiner, Men den var annorlunda. Den gavs nämligen ut av en liten krets övertygade liberaler i Östeuropeiska Solidaritetskommittén ÖESK, som ülo Ignats och Håkan Holmberg.

 Nu har kommittén fått en minnesbok av Magnus Utvik, ”Stoppa Sovjetimperialismen”, som påminner om de där årens vaga känsla av väntande upplösning, innan polska Solidaritet satte den i rörelse.

Det märkliga är att ÖESK aldrig fick något egentligt stöd från varken de borgerliga partierna eller Socialdemokraterna. De fick kämpa i ensamhet.

Utvik antar att folkpartister och andra skrämdes av ÖESK:s aktivism. De störde sovjetiska evenemang, blåste i visselpipor, klistrade affischer och blev gripna av polisen. De gjorde som den radikala vänstern. Och det var bland maoister och trotskister de ibland hittade samarbeten. Säkert även med syndikalisterna. Deras tidning Arbetaren hade varit pålitligt Sovjetkritisk ända sedan 1917. Högerextremister höll de däremot borta. De var ju liberaler.

Men jag tror orsaken till deras ensamhet återfinns i de där årens besynnerliga tidsanda. Att ifrågasätta järnridån var att riskera den bestående ordningen, även den i Väst. Att européer demonstrerade mot diktaturerna i Latinamerika var oförargligt. Men ÖESK:s verksamhet var farlig, på riktigt. Den skrämde alla utom revolutionärerna.

Jag läste Vaclav Havels och Adam Michniks böcker. De tillhörde motståndets hjältar. Men jag trodde de skulle förbli dissidenter. Jag deltog aldrig i ÖESK:s protestmöten och betraktade maoisternas aggressiva utspel om Sovjetimperialismen som överdrivna. Jag var som de flesta. Jag flöt omkring i det sena 1970-talets gåtfulla skymningsljus. Det har efterlämnat en känsla av skuld. Den är inte bara min. Den ligger begravd i vår moderna historia. Varför gjorde vi så lite?