(Expressen, 13/4 2026). Sällskap? Javisst. En mellanmänsklig längtan som inte alltid är särskilt frigörande. Elisabeth Hjorth har skrivit en säregen roman om gemenskaper och sällskap där kvinnor söker skydd från mäns våld. Det verkar programmatiskt — vi har läst det förut – men nix, inte alls. Hjorth har alltid varit på spaning efter de smärtsamma komplikationerna. Jag kan inte riktigt förklara. Man måste läsa. För även själva texten blir här också ett slags sällskap: ett dubbelsidigt livsåskådningsarbete utan facit.

                ”Sällskap” är egentligen tre långa noveller från olika tidsepoker men med så starka inre samband att de bildar en roman. En feministisk samtalscirkel i vår tid, med mål att hämnas på män som förorättat eller svikit dem. En helig kommunitet av hemlösa flickor i ett förmodernt land av tyranni och pandemi. Och ett tabernakel för karismatiskt troende bakom en sliten garagedörr i en nära framtid där staten jagar och låser in barn som anses svåranpassade.

                Utanför sällskapen härskar mörkret. Men ofta även inuti dem.

                Jag har i första hand tänkt på Elisabeth Hjorth som en av de mest läsvärda essäisterna. Hon är en intellektuell som försöker överskrida det politiska språket med hjälp av av en meningsskapande existentiell och religiöst färgad förtvivlan. Det utmynnar i att skikt efter skikt – inre och yttre – kan prövas. Uppfordrande. Krävande. Radikalt. Men nu måste jag även börja räkna in henne bland de riktigt betydelsefulla romanförfattarna. ”Sällskap” är nämligen tät och mättad, levande och köttig.

                Hennes utgångspunkt är de utsatta och föraktade. De som luktar fattigdom och vanmakt. De som ofta stöts bort av de påläst radikala, som i avsnittet om samtalscirkeln, men välkomnas i de troendes och tungomålstalandes missaktade gemenskaper. De redan utstötta stöt ut igen i den sociala frigörelsens namn. Hur kan man bryta denna onda cirkel av bortsortering?

                ”Vid något tillfälle hade de alla blivit uppdelade i offer och förövare,” skriver Hjorth. Ja, förtrycket är en realitet. Men det hon försöker identifiera är befrielsens väg bort från uppdelning av människor och därmed också bort från de ömsesidiga ropen på vedergällning, hämnd och bestraffning.    

                Kanske att vår gemensamma skörhet, de kroppsliga och själsliga bristerna, kan förena oss i ett annat slags sällskap än de slutna och självbekräftande. Jag tolkar henne så, utan att vara helt säker. För nog är det just detta – våra trevande osäkra och ofta misslyckade, försök att förstå – som är romanens själva kärna.

                ”Sällskap” verkar skriven med mer omsorg än flödande flyt. En del tycker nog det efterlämnar en viss stelhet. Men jag störs inte alls. Den hör i sådant fall till den här typen av litteratur: den som bearbetar verklighetens och mänsklighetens helvetiska tillstånd.

Elisabeth Hjorth: Sällskap.

Norstedts

220 sidor.