(Expressen, 22/6 2926). Föreningen Flamman började med en fritidsgård i Malmö. Det utvecklades till ett fungerande socialt arbete. Alla älskade Flamman. På tre år drog de in 100 miljoner i projektbidrag från olika håll. Men då hade föreningen redan spårat ur.  Verksamhetschefen tog ut årslöner på ett par miljoner. Hälften av alla projektanslag försvann i bonusar. När Sydsvenskans reporter Andreas Persson i en serie artiklar 2024 avslöjade den ruttna kärnan sprack bubblan.

                Flamman är det mest spektakulära exemplet på föreningsfusk i Alexander Gaglianos och Kina Pohjanens ”Eldsjälarna”. Båda tillhör SR:s redaktion för undersökande journalistik.

                De har sammanställt en lång rad exempel på avslöjat bidragsfusk, som till exempel de föreningsdrivna läxläsningsprojekt som inte finns. En del är rena bedrägerierna, andra ansvarslöst slarv. Det är helt enkelt dålig koll på bidrag till förebyggande arbete mot gängkriminalitet.

                Småskaligt föreningsfusk har alltid funnits. Men något har hänt. De senaste tio åren har väldiga summor förskingrats. Synen på vad en förening är verkar ha förändrats dramatiskt. I ett långt traggligt slutkapitel föreslår Gagliano och Pohjanen skärpta rutiner och kontroller. Det är inte särskilt originellt. Kommuner och myndigheter har redan valt den vägen. Bidragspengar krävs tillbaka. Fusk polisanmäls.

Jag saknar försök att förstå förändringens orsaker. Utan sådana blir angreppssättet smalspårigt. Diskussionen är knappast okänd. Föreningar har ju länge kritiserat projekttänkandet som sådant. Det urholkar och korrumperar föreningslivet. Projektbidragen blir ett politiserat och trendkänsligt styrmedel. De ersätter de långsiktiga och neutrala verksamhetsbidragen där föreningar på egna villkor kan utveckla sitt arbete: fotboll, bibelstudier, barnteater, körsång. De bidrar till en förödande värderingsförändring där föreningsarbete blandas samman med entreprenörskap. Föreningar förvandlas till start ups, till lukrativt nyföretagande på en projektfinansierad marknad. Flammans verksamhetschef försökte inte ens dölja sina miljoninkomster. Han följde ju bara tidsandans normer: satsa på dig själv, bli rik och gör det snabbt som tusan.

                Föreningstanken – det ideella arbetets och den frigörande självorganiseringen – slås ut av entreprenörsidealen. Men hur det går till kan man inte upptäcka i de excelark och revisionsrapporter som är de två journalisternas hemmaplan. För det krävs en mer vidvinklad samhällskritik.

                Nästan halva ”Eldsjälarna” handlar dessutom om något annat. En långt utdragen redogörelse för ett tjänstemannahaveri i Botkyrka. Där finns inte en enda förening inblandad. Bara kommunchefer. Härvan avslöjades av Gagliano och Pohjanen i en serie uppmärksammade nyhetsinslag på SR för två år sedan. I boken framkommer inget nytt. Bara en störtflod av detaljer som dränker både allmänintresset och läslusten.

Alexander Gagliano och Kina Pohjanen: Eldsjälarna.

Forum