(Göteborgs-Posten, 16/6 2026). En lång bluff är en strategi i pokerspel. Om man får dåliga kort försöker man få de andra runt bordet att tro motsatsen. Man spelar med så hög svansföring att de viker ner sig.

                Sedan några år är svensk samhällsdebatt helt infångad av en sådan lång bluff. Jag hör den varje morgon när jag slår på radionyheterna. Jag ser den i SVT:s politikerutfrågningar. Jag märker hur jag själv dras in i den.

                Bluffen handlar om migrationsfrågornas alla aspekter. Replikerna vid bordet är välbekanta: ”det växande utanförskapet”, ”integrationsskulden”, ”stram migrationspolitik”, ”bidragsberoendet”. Sverigedemokraterna är de som dirigerar, och flesta spelar nu med: de andra partierna, opinionsbildarna, den politiska reporterflocken.

                Men spelet vilar på bräcklig grund. Det saknar förankring i verkligheten. Korten är svaga.

                Det är därför den nya boken ”Den långa bluffen – myter om Sverige, arbete och invandring” är så befriande. Med hjälp av hård statistik och vackra diagram vecklas en sannare bild ut: lite mer komplicerad och mycket ljusare. Flyktingarna har inte gjort Sverige fattigare. Tvärtom.

                Christian Lindell är utredare vid Västra Götalandsregionen och Alex Voronov är journalist och tidigare politisk redaktör på liberala Eskilstuna-kuriren. De arbetar sig igenom statistik. De pratar med människor. De synar korten. Och de skriver med stilsäker lätthet. Det är en underbar liten folkbildande bok. Deras kalla siffror kan både spräcka valrörelsens entonighet och rädda konversationen vid varenda sommarmiddag.

                Några viktiga exempel:

                Det växande utanförskapet. Sysselsättningsgraden bland invandrade stiger, ligger över EU:s genomsnittet och allt fler får jobb allt snabbare. I jämförelse med andra är Sverige ett framgångsland. Arbetslösheten är visserligen ovanligt hög. Men det är en naturlig konsekvens av arbetslinjen, att alla pressas hårt att söka jobb, att de som slås ut från arbetslivet inte längre får de andrum de borde få.

                Det dyra bidragsberoendet. Utbetalningar av bidrag och liknande stöd har minskat under många år. Det så kallade bidragsberoendet är nu det lägsta på femtio år. Andelen av befolkningen som inte anses vara självförsörjande sjunker dramatiskt. Problemet är nu det motsatta: de som behöver stöd får nästan obegripligt små summor att leva på.

                Kollapsen i utsatta bostadsområden. I själva verket har förhållandena på olika vis förbättrats. Sysselsättningsgraden och andelen självförsörjande ökar konstant. I många stadsdelar pekar utvecklingskurvorna brant uppåt. Däremot vidgas inkomstgapet i förhållande till medelklassens bostadsområden. Det sociala utanförskapet minskar, men den ekonomiska ojämlikheten ökar.

                Sverige har inte råd med mer invandring. Sanningen är att befolkningskrisen innebär att landet inte klarar sig utan ökad invandring. Framtiden ser dyster ut. Enligt ett delbetänkande från en pågående statlig utredning har en liknande potentiell befolkningsminskning inte iakttagits sedan digerdöden.  Städer kommer få färre invånare. Bostäder stå tomma. Samhällsservicen rasa. Ekonomin backa. Det är därför kommunpolitiker börjat motsätta sig regeringens utvisningspolitik och i stället efterlyser fler flyktingar.

                Risken med den här boken är förstås att den skönmålar med siffror. Andra experter kan säkert invända att Lindell och Voronov gör som de invandringsfientliga: de förenklar. Men den vinnande poängen är att de synar bluffspelet, att de avslöjar att landet inte befinner sig i ett apokalyptiskt skymningstillstånd, att de tänder en realistisk gnista av optimism. Invandringen är ingen katastrof. Den är en nödvändighet som landet inledningsvis (under i första hand 1990-talet) hanterade illa, men där utvecklingen sedan vänt i rätt riktning. De hävdar att vändningen kom före flyktingbromsen 2015. Det är bara delvis övertygande. Jag önskar att de fördjupat undersökningen på den punkten.

                Deras mest omtumlande klargörande är jämförelsen mellan flyktingströmmen till Europa från kriget i Syrien 2015 och den från Ukraina 2022.De flesta uppfattar nog den syriska som den riktigt stora, men den ukrainska var faktiskt tre gånger större. Krakows befolkning ökade med tjugo procent och Warszawas med femton. Hur många har fattat detta? Inte jag. Och varför utlöste de syriska flyktingarna en enorm politisk kris med existentiella övertoner och nya gränskontroller, medan de ukrainska flyktingarna snabbt svaldes av unionens länder? Jag tror att det är i den attitydskillnaden – i rädslan för de icke-vita massorna – man kan finna svaret på varför Sveriges tre stora partier med gemensam bisterhet valt den lång bluffens taktik.

Christian Lindell och Alex Voronov:

Den långa bluffen – myten om Sverige, arbete och invandring.

Volante