(Expressen, 12/6 2026). Det är inte Tidöavtalet som förändrat Sverige. Nej, det är den mer omfattande normaliseringen av Sverigedemokraterna och deras invandringsfientliga nationalism som lagt om landets färdriktning. De har blivit bestämmande mittpunkt för en ny konsensus. Tidöavtalet accellererade en redan rullande värderingsförskjutning.

                I en ny bok försöker Sydsvenskans tidigare politiska chefredaktör Heidi Avellan och de båda statsvetarna Ulf Bjereld och Jonas Hinnfors kartlägga hur normaliseringen gick till – och varför den satte igång. De är i första hand intresserade av partipolitikens villkor, inte av Tidöavtalets exakta innehåll. Tonläget är därför befriande svalt. De har sina värderingar, men skriver inte påträngande polemiskt.

                Tidösamarbetet är motsägelsefullt. Det har varit oväntat framgångsrikt, utan uppslitande konflikter. Det är inte längre bara ett sätt för Moderaterna att till varje pris hålla Socialdemokraterna borta från makten. Tidö har i stället blivit ett ihopkittat högerblock. Men samtidigt vacklar det omkring som en döende Hamlat. Liberalerna är utslagna, Kristdemokraterna haltar och Ulf Kristersson är skadeskjuten.

                I ”Tidöpakten” friläggs den partipolitiska logiken bakom den processen som fick brandväggarna mot SD att ersättas av en tidigare otänkbar gemenskap. Det är inte SD som förändrats, utan de andra.

                Författarna lyckas förklara mycket. Men inte allt. Deras misstag är att de inordnar SD i en populistisk tradition. De gör en stor affär av Ny demokrati och de gamla nordiska missnöjespartierna. Men de var upptågssugna entreprenörsprojekt, upptagna av skatter, sprit och byråkrati. SD är något helt annat. Det är ett ideologiskt grundat, visserligen auktoritärt styrt men ändå traditionellt parti.

                Att ropa populism skapar mest onödig oklarhet. Man ser inte förankringen i 1920-talets hårda svensknationalistiska konservatism. Och man underskattar den värdegemenskap som därmed finns med konservativa falanger hos M och KD, och som kan förklara samarbetets hållbarhet. Moderaterna verkar nu upptäcka de egna antiliberala rötterna (1920-talet) med hjälp av SD. 

                Populistspåret får också författarna att betrakta vänster-högerskalan som försvagad. Men den har väl snarare omförhandlats och omdefinierats? Från att ha varit bestämd av fördelningspolitik till att återvända till en gammal, rentav ursprunglig, vänster-högerdynamik som utgår från inställningen till demokrati, frihet och modernitet där liberaler och socialister förenas mot den konservativa högern. Just nu ser dessa nya värderingsmönster, och efterföljande partipolitiska blockbildningar, lika cementerade ut som de gamla fördelningspolitiska på 1970-talet. Man kan se omdefinieringen som en förlust. Man kan se den som en strategisk nödvändighet. Men den är reellt existerande som en konsekvens av Tidöavtalet; den är lite trögare, inte lika tillitsfull men ändå satt i rörelse.

Heidi Avellan, Ulf Bjereld, Jonas Hinnfors:

Tidöpakten. Så förändras Sverige.

Atlas