(Expressen, 1/6 2026). Det är nu hundra år seden konstnären Alexander Calder första gången kom till Paris. Han tog med sig den amerikanska friheten;  lättheten,  leken och den suveräna individen. Han kom till ett Europa som fortfarande styrdes av män i cylinderhatt. Föråldrat. Stelt. Orörligt.

                Bara några år senare ställde han ut sina berömda metallskulpturer. Grejen var att de svävade i luften. De svarta järnplattorna hade befriats från sin tyngd. Marcel Duchamp kallade dem omedelbart ”mobiler”. Det var konst för det öppna rörliga samhället.

                Sedan fortsatte de amerikanska frihetsvindarna att driva in över Europa. Årtionde efter årtionde. De bidrog till att succesivt lösa upp det auktoritära europeiska arvet: den katolska radikalhögern, fascismen, Sovjetkommunismen, nationalismen. Vad skulle den europeiska demokrativänstern varit utan den amerikanska vinden? Antirasismen, popkulturen, ekoaktivismen, hbtq-organiseringen – impulserna kom ofta västerifrån. I Alva och Gunnar Myrdals bok ”Kontakt med Amerika” (1941) märks vilket intryck de avformaliserade mellanmänskliga relationerna i New York gjorde på dem. Både Tage Erlander och Olof Palme var på liknande vis fångade av den amerikanska vinden.

                På Fondation Louis Vuitton i Paris kan man nu (fram till 8 augusti) se den första ordentliga retrospektiva utställningen med Alexander Calders skulpturer och mobiler. Man ser den med ett leende. Han förebådade den värld jag levt i och de ideal jag smält samman med: modernitetens rörlighet.

                Det är lätt att förstå varför Jean-Paul Sartre och Simone de Beauvoir tog intryck av Calders mobiler. Som konstobjekt fanns de ju inte i sig själva, utan bara i relation till annat. När man rörde dem –sträckte sig ut mot dem – satte de sig i rörelse och fick mening. Deras ”essens” var betydelselös. De var ”existens”, närvarande i världen, i själva luften. En kritiker beskrev dem som vindens skulpturer.

                I sin kaleidoskopiska jättebok ”The Free World” (2021) undersöker Louis Menand hur den här specifika, men ändå svårfångade, frihetsuppfattningen kom att prägla amerikansk konst, musik, litteratur och estetisk kritik under det kalla kriget. Han noterar också hur den bidrog till att dölja slaveriets och det rasistiska våldets betydelse för samma frihetsidéer. Att många afrikansk-amerikanska författare och jazzmusiker flydde till Paris förstärkte paradoxalt nog samma frihetsvind.

                Sedan dess har vindriktningen vänt. Calders mobiler pekar inte längre mot framtiden, utan påminner om en frihet som tappar mark.

                Donald Trump uppfattas i regel som en utpräglat amerikansk högerpopulist. Alla verkar missa hur europeiserad han är. Hans nationalism, hängivna invandringsfientlighet, geografiska erövringslust, islamofobi, auktoritära förakt för konstitutionen och den begynnande sammansmältningen av stat och religion är i hög grad impulser från Europa. Han har lyssnat noga på Wilders, Le Pen, Farage och Orbán.

Det är de gamla europeiska auktoritära vindarna som nu erövrar USA. Det är en olycksbådande vindkantring.

                Förändringen bekräftas, även om det inte görs explicit, av Laura K Fields noggranna idépolitiska kartläggning av den amerikanska ”nya högern”. Hennes bok ”Furious Minds” har på kort tid blivit ett standardverk för den som vill förstå hur en liten krets intellektuella outsiders – hon kallar dem ”misfits” – på bara några år lyckades ta kontroll över ett helt parti. Boken är inte bara klargörande. Den är överraskande. MAGA är mer än vild vrede från vita män. Själva riktningen bestäms nämligen av ett idéarbete från små kretsar av intellektuella och akademiker vid olika prestigeuniversitet. Trumpismens kärna är inte ett populistiskt uppror, utan ett aristokratiskt och elitistiskt. Den radikalkonservativa demokratifientligheten kommer inte från prärien, utan från europeisk filosofi.

                Field undersöker ”den nya högerns” olika, delvis disparata, riktningar: de auktoritära postliberalerna, de katolska integralisterna, nätverken runt Hillsdale college och Claremont institute samt de olika nationalistiska falanger som samlas på de strategiska NatCon-konferenserna.. ”Den nya högerns” program summerades 2019 som ”de starka gudarnas återkomst”: familjen, nationen och Sanningen. Field beskriuver sedan hur rörelsen genomgått en virvlande radikaliseringsprocess och verklighetsflykt som påminner om den europeiska 68-vänsterns (med den viktiga skillnaden att här handlar det inte om långhåriga studenter utan om högavlönade manliga  professorer). Deras konservatism har successivt skruvats upp till ett oförsonligt hat mot liberalismens alla aspekter: maktdelning, pluralism, sekularism.

                Den europeiska kopplingen konstitueras av den samlande utgångspunkten: filosofen Leo Strauss (1899-1973) som kom till USA som flykting undan nazismen, med det konservativa centraleuropeiska arvet i resväskan. Han är okänd i Europa, men har länge varit en fixstjärna för den akademiska radikalhögern i USA, erkänt svårbegriplig och mest (ö)känd för sitt rättfärdigande av ”den nobla lögnen” som politiskt verktyg.    

                ”Den nya högern” är en spegelbild av det europeiska skräckabinettet. Postliberalen Adrian Vermeulen, inflytelserik professor i juridik vid Harvard Law School, följer till exempel i den nazistiska rättsfilosofen Carl Schmitts fotspår genom att förespråka en svag konstitution, en stark enväldig president i en förening av stat och (katolsk) kyrka. Bland andra inspiratörer till ”den nya högern” finns Alain de Benoist, Action francaise och Roger Scruton – alla är européer. Ingen enskild politiker har betytt så mycket för den som Viktor Orbán.

                Laura K Fields är skolad som filosof i Strauss anda och metod och har följt många av ”den nya högerns” profiler under flera år. Men i takt med att de förvandlades till en skock rasande extremister började hon avlägsna sig. Hon har på så vis både en förståelse och tolkningsförmåga inifrån deras idévärldar och en kritisk blick utifrån. Det är d’ärför hennes bok blivit så verkningsfull. Den är både analytisk och personlig. Man fattar både det intellektuella och emotionella i ”den nya högerns” antiliberala revanschism.

                Donald Trump läser naturligtvis inte Claremont Review of Books eller antiliberalen Patrick Deneens böcker. Men han är inbäddad i ”den nya högerns” intellektuella tidsanda. Deras värderingar och vokabulär når honom via nära medarbetare som Steven Miller och JD Vance. Trumps caesarism har ideologisk grund. Han agerar i ett större sammanhang. Det är därför han förmodligen kommer räknas som en av USA:s mest betydelsefulla presidenter. Han gör om landet.

                De ursprungligen europeiska impulserna verkar nu komma tillbaka över Atlanten, som omförpackad returpost. De kan landa i oväntade sammanhang. Möjligen i Lena Anderssons platonska övertygelse om alla fenomens unika och evigt sanna essenser (Leo Strauss). Och mer säkert i socialdemokraten Payam Moulas nya bok ”Det goda” (Patrick Deneen).

                När jag såg Alexander Calders mobiler i Paris hade jag precis läst Fields bok. Det var som att befinna sig mitt i två korsande stormvindar från olika tidsepoker. Jag blev först lycklig. Sedan nedstämd.

                Sartre kunde gå fram till Calders järnmobiler, röra vid dem, sätta dem i rörelse och på så vis ge dem mening. Men på Fondation Louis Vuitton hänger de på rad. Helt stilla. Om jag hade försökt knuffa till dem hade larmet gått. De har musealiserats. De har förlorat sin konstnärliga frihet. Infogats i en konservativ konstkatedral.

                Det är som om cirkeln håller på att sluta sig, som om Europa är på väg tillbaka in i den borgerliga förstelning – de starka gudarnas ordning – som gällde när Alexander Calder först anlände till ”ljusets stad” för hundra år sedan. Vindarna över Atlanten har bytt både riktning och karaktär.