(Expressen, 3/10 2026). Vi var lättlurade. Tidöpartierna intalade oss att de månad för månad arbetade fram ett stabilt förtroendefullt samarbete. Jag tror de flesta gick på bluffen. Jag gjorde det.
Men så var det inte. Det borde vi ha fattat. Men vi blev som förtrollade av Ulf Kristerssons uppkavlade skjortärmar. I sin sällsynt fascinerande skildring av Tidöregeringens fyra år avtäcker de politiska reportrarna Maggie Strömberg och Torbjörn Nilsson en annan verklighet. Tidöregeringen utvecklade visserligen att effektivt samordningskansli där varje enskild fråga som rörde Tidöavtalet passerade. Utan grönt ljus från dem, inga beslut. Men effektivitet är inte samma sak som genuint samförstånd.
När Simona Mohamsson, som nyvald, anslöt sig till den gemensamma lunch partiledarna åt en gång i veckan slogs hon, enligt boken, av att det var en liten krets som inte lärt sig att samtala med varandra. Busch höll låda, Åkesson iakttog vaksamt de andra och Kristersson nämnde då och då nåt han läst. I ”L’amour Toujours” är det oklart om statsministern verkligen ledde regeringsarbetet, eller bara åkte med.
För två år sedan kom deras prisade bok om den krångliga Natoprocessen, ”Högt över havet”. Den här gången gäller det en initierad och kronologisk berättelse om Tidösamarbetet, baserad på i första hand intervjuer. Det blir ett slags pussel med detaljer, överblickar, korta politikerbiografier och många skildringar av långa förhandlingar i slutna rum. De har politiskt omdöme, journalistisk erfarenhet och skriver underbart bra, ibland briljant. Men som läsare är man i deras våld. Slitningar, relationer, informella samtal. Vad ska man tro? Vad händer med sanningens skiftande nyanser i ett så här driver reportage?
Att samarbetet skulle bli svårt låg i korten. Strömberg och Nilsson drar samma slutsats som andra, att det helt vilade på en maktkalkyl. Det fanns inget annat sätt för dem att nå regeringsmakten. Men här skruvas situationen till ännu ett varv. Omfamningen mellan M och SD var iskallt antagonistisk. Bakom stängda dörrar verkar moderatledningens syfte att krama ihjäl Jimmie Åkessons parti jha varit uttalat. SD tänkte ungefär likadant: man skulle suga ut väljarna från M och själva bli det statsbärande partiet.
Addera sedan Sverigedemokraternas tajta offerkoftor. De var hyperkänsliga för nedvärderande behandling och krävde respekt i minsta detalj. Samtidigt såg Moderaterna sin uppgift som att uppfostra dem. Det gick inte ihop.
Moderaterna förstod helt enkelt inte varför SD ibland sade blankt nej i känsliga lägen om symbolska struntsaker. Vid några tillfällen lamslogs hela regeringsarbetet. Att visa respekt verkar ofta ha betytt att sitta sena nätter och dricka öl eller sprit med dem. Helst i Sölvesborg. Då löste det sig. Åkesson framstår som en upphöjd partiboss. En sen kväll skällde Ebba Busch ut honom för att han festade i stället för att sköta sitt jobb.
Avslöjandet om trollfabrikerna, och Åkessons hämningslösa försvar av lögnpropagandan verkar ha knäckt alla möjligheter till fungerande förtroende. Under 2026 föll samarbetet i tysthet sönder. Det var bara viljan till makt som höll dem samman.
Ebba Busch försökte på slutet få till ett samarbete med Socialdemokraterna om energipolitiken. De hemliga förhandlingarna gick bra. Äntligen skulle hon kunna ”göra politik på riktigt”, tänkte hon. Men i slutskedet stoppade Ulf Kristersson en uppgörelse. Inte på saklig grund, utan för att den skulle försvaga hans möjligheter att vinna valet. Det var makten, inte verkligheten som gick först. Busch blev djupt skitförbannad. Det var efter det hon började sin omtalade ”flört” med Magdalena Andersson.
”L’amour tojours” är på många sätt fenomenal. Men jag har invändningar. Bristen på explicit och koncentrerad analys. Frånvaron av en koppling mellan alla dessa förhandlingar och hur landet faktiskt förändrades. Politiken isoleras här till livet i en ostkupa.
Och så är det då detta med förnamnen: Ulf, Henrik, Ebba och alla andra. Det händer något allvarligt när man skippar efternamnen. En nödvändig distans går förlorad. Det signalerar att författarna har en vänskaplig relation med dem de skriver om som skadar journalistikens trovärdigheten. Dessutom infogar de läsaren i en falsk intimitet som förvandlar politiken till en kändisvärld med försvagad mening.
Bokens titel ”L’amour Toujours” är en populär danslåt till vilken tyska högerextremister, och en del Sverigedemokrater, brukar skråla ”Ausländer raus, ausöänder raus” – ut med utlänningarna. Det är stridsropet som Ulf Kristerssons regering efterlämnat.
Maggie Strömberg & Torbjörn Nilsson:
L’amour toujours. Berättelsen om Tidö-
Albert Bonniers
356 sidor
