(Expressen, 19/10). Inledningen är suggestiv. Agneta Pleijel vaknar långsamt. Det som möjligen varit i rörelse under natten återtar sina vanliga platser i rummet. Allt är ytterst konkret beskrivet, men ändå svävande. I gryningsljuset är hinnan tunn mellan de fortfarande levande och de redan döda. Man kan se det förflutna som genom en tyllgardin, som då och då förs åt sidan av vinden så att minnena blir glasklara, närvarande, nästan levande.

Varje ny dag, skriver hon, är ”en resa i hoppet om att hitta hem”.

Men åldrandet blir sällan som man föreställt sig. För några år sedan drabbades Agneta Pleijel av en stroke. Livet böjde av i oväntad riktning. ”Brandholmssund” är 26 minnesfragment från en nu avlägsen barndom, några sommardagar vid Mälaren hos mormor från Surabaya med det långa avundsvöärda håret och morfar som varje kväll improviserar vid flygeln. Där finns bästisen Ulla och andra. Minnena fyller nuet, blir ett inre rum att leva i. De första skrevs ner för sexton år sedan.

De 75 glesa sidorna är som en gåva. I synnerhet för oss som läst, dragits in i och beundrat hennes tre memoarböcker. Ett litet men betydelsedigert PS. Men som också står på egna ben, som ett fristående litterärt verk.

Vad är det vi minns när vi minns? De är ju ofta minnesbilder av återgivna minnen av verkliga händelser eller tillstånd. Kanske är det just dessa glapp, gränsmarkerna, mellan minnet och världen som är det litterära skrivandets hem. Ja, där livet hör hemma.

Vid ett tillfälle undrar hon vad själen egentligen är för något. Tyst svarar jag att den nog måste vara våra minnen. Hon skriver att hon bläddrar i en kortlek av minnesbilder. Om och om igen. På samma vis som hon läser samma diktsamlingar dag efter dag. Allt finns kvar, men ändå inte riktigt.

Att minnas och att glömma är en dubbelsidig skapelseakt för att försöka bli den man vill vara eller kanske för att förstå den man blev – antagligen både och på en och samma gång. Man rör sig fram genom livet vänd mot det förflutna. Mer och mer ju äldre man blir. Minnena har då blivit fler än de upplevelser som fortfarande återstår. Alltsammans är dunkelt och gåtfullt. Man vet aldrig riktigt varför vissa bilder blivit kvar i den egna kortleken.

  Pleijels minnesbilder från en sommar när det mesta ännu låg öppet att utforska utvecklas till ett slags undrande meditationer. De rör sig i livets gränszoner. Livet? ”Tänk att man fått vara med om det. Man får säga att man haft tur.” En så underbar formulering. Så Pleijelsk.

Agneta Pleijel: Brandholmssund

Texter 2010–2026

Norstedts