(Expressen 3/11 2026) Jag har aldrig tappat andan av ett bibliotek. Men nu har det hänt. En fredag i Seoul. Under några minuter var jag helt desorienterad mitt i det omtalade Starfield library.

Ja, det är storslaget. Ja, det är massor av böcker. Men det var något annat som fick mig ur balans: hur det gestaltar bokens ställning i en värld där allt färre läsa dem, men där de ändå behållit sin lyskraft. Det var som att befinna sig mitt i en konstinstallation som kastade ljus över läget även i mitt hemland.

Jag måste försöka förklara sammanhanget. COEX är en glansig megagalleria i sydöstra Seoul. Den största jag sett. För att hitta följer man olika färglinjer i golven. Ni fattar. Men plötsligt öppnar sig detta gigantiska bibliotek. Man lämnar kommersen och stiger in bland böckerna. Upplevelsen är omtumlande. Biblioteket har blivit en otippad magnet. Toppar alla turisttips. Människor vill titta på böcker – och på läsare. De verkar drivna av en hunger. Men efter vad? De är ju inga låntagare.

Bibliotekets väldiga rotunda påminner om Gunnar Asplunds i Stockholms stadsbibliotek, men är ljusare, bullrigare och mer spektakulär. Den bärs upp av fyra tretton meter höga boktorn och ramas in av balkonger med bokhyllor. Anslagstavlor berättar om kommande event och pågående workshops.

Tusentals besökare strömmar dit varje dag. Men inte för att låna böcker, utan för att fota sig framför dem. Jag såg koreanska föräldrar fota sina barn med böcker i händerna. Och barn sina föräldrar. Andra tog selfies. En del filmade. Här kan ingen missa hur ett nytt samhälle av lättflyktiga bildflöden korsar ett som länge vilat på bevarade texter.

Med hjälp av böcker gjordes världen förklarlig. Den avförtrollades. Men det som blir uppenbart här är en annan rörelse: hur böckerna som objekt nu förtrollas av en upplyst värld. De har blivit en fetisch. Magiska föremål laddade med livgivande krafter. Man rör vid dem, i stället för att läsa dem. Man kan se samma fetischisering av boken i Sverige och andra länder, men inte lika skarpt som just här.

Jag vet inte om det här magiska biblioteket är ett minnesmonument över en litterär samhällskultur på väg att gå förlorad. Eller en manifestation för litteraturen som frihetens källa. Om det är tillbakablickande eller framåtriktat. Antagligen båda samtidigt. Och det är väl just vid den korsvägen litteraturen nu befinner sig?

På en av bibliotekets balkonger, under glaskupolen och omgiven av koreanska böcker blir jag överväldigad av mina motstridiga känslor. Det här har ju alltid varit min värld: biblioteken, böckerna, bokstavsordningen. Jag tar lite högtidligt av mig kepsen, den med de förhoppningsfulla orden ”Old things never die”.

I tunnelbanevagnen, på väg tillbaka sitter alla böjda över sina mobilskärmar. Alla. Tittare de på filmklipp med människor som läser?