Att göra monolog i klassrum på högstadieskolor, på egen hand med en dator och lite musik (typ M.I.A.), skulle fylla mig med skräck. Så utsatt. Så nära. Så utelämnat. Men Bahareh Razekh Ahmadi gör det ändå. Berättelsen hon berättar är en välbekant, om hur en ung flicka ensam flyr från bomberna, längs smugglarnas underjordiska järnvägar … Fortsätt läsa Någons smärta är inte allas