Någons smärta är inte allas

Att göra monolog i klassrum på högstadieskolor, på egen hand med en dator och lite musik (typ M.I.A.), skulle fylla mig med skräck. Så utsatt. Så nära. Så utelämnat. Men Bahareh Razekh Ahmadi gör det ändå. Berättelsen hon berättar är en välbekant, om hur en ung flicka ensam flyr från bomberna, längs smugglarnas underjordiska järnvägar till ett obekymrat klassrum i Skåne. Ja, kanske just det där hon står och berättar.

Orden är många och kanske forcerade, men alla starka känslor av saknad och skräck är fint nerskruvade. Det är inte historien om en offergestalt att tycka synd om, men om ett mänskligt öde att förhålla sig till.

Efteråt avslöjas att berättelsen är sann, uppfångad i ett annat svenskt klassrum och nertecknad. Man märker det i detaljerna. De om hur inre smärta omvandlats till ett ständigt stelnat leende och en hårt spänd käke. Ahmadi drillar som en lärka, men finns det någon mark att landa på?

Föreställningen ”Personnummer XXXX” ingär i ett större skolprojekt från antimobbningsrörelsen Friends och UNHCR med även annat undervisningsmaterial för klassrummen, i huvudsak kring ensamma flyktingbarn.

Monologen följs upp av Hinda Talal som säger ”Det här är min berättelse”. Vi blundar och följer med på hennes resa. Plötsligt blir gränserna mellan teater, fiktion och verklighet tunna. Har inte alla någon gång kommit som främling till en ny skola, en stad, ett land? Vem har inte känt sig utanför? Med skicklig enkelhet, som i viss mån döljer det lika enkelt programatiska, lägger hela föreställningen ett pussel som försöker foga in flyktingens erfarenhet i en större allmänmänsklig.

Men kan man verkligen förvandla ett ensamt flyktingbarns extremt utsatta läge — minnen, sorg, förlust, kanske svåra ärr från övergrepp — till en generell diskussion om mobbning på skolgården? Nej, jag tycker nog inte det. Och när alltsammans utmynnar i den skarpsinniga uppmaningen att vi ska börja säga hej till andra människor, gärna på vilket språk som helst, känns det som om Ahmadis uppfordrande monolog kidnappats av en mätt PR-konsult från 1900-talet.

Per Wirtén

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s