Den äkta staden

Gatorna i Karlstad knäpper av kyla. Från Vänern svider en vass vind över fotbollsplaner och lekplatser. Jag följer det stora stråket från Våxnäs intima butikscentrum in mot stadsdelens hyreshus. Det gäller att gå raskt för att klara kylan. Jag funderar över en gammal fråga: är platser besjälade?

Våxnäs byggdes under 1960-talet, delvis under miljonprogrammet. Den här kvällen ligger karaktären dold under snö och is, men det är inte svårt att förstå hur den framstår resten av året: öppna gårdar, gröna träd, svärmar av pilfinkar i buskagen, cyklande barn och ljuden från människor.

Våxnäs tillhör de urbana platser som nästan alltid fått sin identitet tillskriven utifrån med berättelser om sociala problem, ensamhet, döda miljöer och fula hus. Till sist växer en stark föreställning fram om att där vill ingen bo frivilligt. Stadsdelarna sopas in under vinjetten ”misslyckad stad”. Den negativa identiteten blir lika förlamande som kölden. Men vad händer om de människor som faktiskt bor i Våxnäs själva börjar beskriva stadsdelens själ?

På Hemvägen 16 ligger Kaffekällarn; en sambandscentral för Våxnäs moderna motsvarigheter till portvakter och vaktmästare — de så kallade plusvärdarna. När jag kommer dit är det redan fullsatt. I kväll är det seminarium med forskare, politiker, kommunala chefstjänstemän och andra. De som inte hittar stolar står längs väggarna. Det är som att gå in i en vägg av mänsklig värme. När miljöpartiets kommunalråd Per–Inge Lidén öppnar samtalet med en blodrik skröna om sin egen födelse och slutsatsen att ”berättelser skapar det mänskliga livet” är kvällens tonläge fixerat.

Det blev ett möte mellan människor från helt olika samhällskikt, som sällan träffas och nästan aldrig samtalar med varandra.

Tanken är att seminariet ska bli symbolisk startpunkt för ett projekt som redan börjat rulla, ”Berättelser på hemvägen”. Förberedelserna började redan hösten 2011. Ambitionen är som projektledare Susanne Berggren förklarar ”att utveckla bostadsområdet till en scen” och försöka skapa en starkare relation till Våxnäs med hjälp av både invånarnas och platsens egna berättelser. Våxnäs ska inte längre definieras utifrån, det ska i stället bestämma sin egen identitet med berättelserna som verktyg. Ansvariga är bland andra Riksteatern i Värmland och Karlstads allmännyttiga bostadsföretag KBAB.

”Berättelser på hemvägen” kan beskrivas med två populära engelska begrepp, som aldrig fått riktigt bra svensk översättning, nämligen empowerment och cultural planning.

I höstas började filmaren Mattias Westgård, med enklast möjliga teknik, samla ”digitala berättelser” i Våxnäs. Långa samtal förtätas till bara några minuter film. Först ut var Lucy, Birgit, Carola och Gullan. Det är omtumlande att se. Hur mycket kan inte berättas på bara några minuter? Filmena är rörande, ofta dramatiska och som små noveller eller tittluckor in i en människas liv. Lucy slår händerna för ansiktet och fnissar när hon ser sig själv på filmskärmen. Ambitionen är att fortsätta och i nästa steg söka upp tonåringar i stadsdelens skola. Det är berättelsernas magi, men är det platsens själ?

Nyligen kom den första svenska handboken för så kallade cultural planning, den heter naturligtvis Att fånga platsens själ och är utgiven av Sveriges kommuner och landsting SKL. Där förklaras begreppet som ett försök att ”integrera och arbeta strategiskt med kulturella resurser (materiella såväl som immateriella) i samhällsutvecklingen”. Syftet är att göra platser mer attraktiva; att locka till sig investeringar, resurser, institutioner och människor. Regioner, städer, stadsdelar — ja till och med enskilda kvarter — verkar har förvandlats till brickor på en knivskarp marknad där den som kan höja sitt eget värde mest vinner.

Länge tänkte man att framgång uteslutande vilade på hård infrastruktur: järnvägar, motorleder, industrietableringar, flygplatser och parkeringshus. Nu vet man bättre. Städers och stadsdelars utveckling handlar också om kulturella värderingar, om hur människor tänker och lever. Rätt identitet skapar konkurrensfördelar.

I handboken noterar den brittiska konsulten Lia Ghilardi att slutsatsen ofta översatts till evenemang, PR-jippon, konsumtionskultur och tilltro till geografiska varumärken — i Karlstad i form av en alltid lika glad sol. Ghilardi tillhör de som i stället utvecklat cultural planning som ett alternativt arbetssätt där de människor som bor på en plats är själva utgångspunkten. Det är deras minnen, önskningar. övertygelser och erfarenheter som utgör stadens kulturella identitet — och dess styrka. Hon skriver att man måste känna av ”platsens särprägel” och sedan bygga på de resurserna. Den svenska handbokens författare använder begrepp som ”platsens DNA”.

I Sverige har Bergsjön, en stadsdel i nordöstra Göteborg, blivit ett pionjärexempel på cultural planning. Långsamt och tålmodigt har man försökt förbättra stadsdelens yttre och inre miljöer, stärka identiteten och framkalla ett starkare ”vi” hos de som bor där med ”invånarnas berättelser, iakttagelser, intressen, drömmar och idéer som den grund planerna spirar ur”, som Christina Hjorth förklarar ambitionerna i antologin Kulturens kraft.

Cultural planning framstår som en finmaskig och demokratisk utveckling av gammal social ingenjörskonst, men nu för att framkalla en platsens själ.

Det är det jag ser hända, i all enkelhet, den här kalla januarikvällen i Kaffekällarn i Våxnäs. Alla verkar uppslupna, nästan lite berusat lyckliga. Även allmännyttans chef och Karlstads stadsarkitekt börjar berätta sina egna berättelser. Under några timmar tillmäts alla berättelser samma värde. Våxnäs har blivit en plats där något verkar ”hända”.

Några dagar senare berättar konstnären Carl Michael von Hausswolff, i en intervju i Dagens nyheter (22/1), om sitt intresse för hur olika platser laddats med olika slags energier, som ett slags minnen från det förgångna. Han har bland annat fotograferat en vanskött kyrkogård i Arizone, Hermann Görings övergivna jaktpaviljong och spelat in ljud från det hus i Mexico city där författaren William Burroughs sköt ihjäl sin hustru Joan när de lekte Wilhelm Tell med skarpladdad pistol och ett champagneglass på hennes huvud.. Så här förklarade han sitt intresse: ”Jag ville undersöka om de negativa energierna hängde kvar. Jag är inte alls religiös, men tror st
arkt på att både positiva och negativa energier finns kvar på platser.”

Det von Hausswolff beskriver är också ett slags sökande efter platsens själ eller ande. I det antika Rom talade man om Genius loci — platsens skyddsande. Men finns det verkligen någon sådan själ som är möjlig att fånga, eller är det bara metafysik och mänsklig inbillningsförmåga?

I Kaffekällarn får Karlstads stadsarkitekt Måns Hallén frågan hur han uppfattar Karlstads identitet eller själ. Han svarar ”Vild och vacker”. Staden ligger ju mitt i den mäktiga Klarälvens utlopp i Vänern. Andra skulle säkert ge annorlunda svar. Städer uppfattas på olika sätt beroende på vem man är. Hur tänker de som bor i Våxnäs om sin stadsdel och är det verkligen möjligt att enas kring en och samma föreställning om platsens själ?

När man försöker definiera platsens själ stöter man omedelbart på den besvärliga frågan om äkthet eller autenticitet. I den svenska handboken för cultural planning beskriver man det som att finna ”’den verkliga’ bilden” av en stadsdel.

I Bergsjön och Våxnäs är avsikten att stärka självkänslan hos de som bor i stadsdelar med låg medelinkomst, hög arbetslöshet och svag status. Men jakten på det äkta och autentiska är också mäktig drivkraft bakom de senaste decenniernas gentrifieringsprocesser, där slitna kvarter uppvärderats till reservat för de välbeställda och de som bodde där från början helt enkelt tvingats bort.

I sin uppmärksammade bok Naked City undersöker stadsforskaren Sharon Zukin hur längtan efter äkthet utvecklats till ett tveeggat svärd i hennes hemstad New York. Hon beskriver hur det autentiska förvandlats från en idé om att ha djupa rötter där man bor till en om stil, estetik och smak. På så vis har autenticitet ”utvecklats till ett redskap för maktutövning” i staden.

;Hennes bok har formen av en rad berättelser om stadsdelar, människor och fenomen. En handlar om SoHo på nedre Manhattan där kulturen utnyttjades som ett slags utvecklingsmagnet. Ateljéer, gallerier och klubbar gav förfallna kvarter en lockande aura av äkthet. Men konsekvensen blev på bara några en total kulturell självförstörelse när konstgallerierna trängdes ut av Hugo Boss, H&M och Giorgio Armani. SoHo blev en shoppingstad där det autentiska övergick till stil: kullerstenar och gamla husfasader. Auran är nu beroende av att berättelser om flydda tider, när Velvet Underground och Andy Warhol huserade i stora vindsloft, hela tiden reproduceras i böcker och magasin. Nästan exakt samma utveckling upprepas nu i den gamla arbetarstadsdelen Williamsburg i Brooklyn.

I Sverige har föreställningar om autenticitet använts flitigt i stadsdebatten, även här ofta som ett slags maktutövning. Stadsdelar med så kallad förortskaraktär, som till exempel Våxnäs, har på så vis kunnat betraktas som platser utan riktig stadsmässighet, de är inte äkta stad. I stället uppfattas Karlstads stadskärna med ålderdomliga hus, gator i rutnätsmönster och slutna kvarter som den autentiska staden. Stadens själ hittar man i det gamla Karlstad, inte i Våxnäs.

I gentrifieringsprocesserna har kultur och konst fungerat som ett slags klister mellan det politiska makineriet och finanskapitalet, skriver Zukin. Det är ju kulturen som ofta framkallat den platsens själ alla söker, och även övertygat oss om ”att konsumera den autentiska staden uteslutande handlar om estetik och inte alls om makt.” Det ironiska är att denna strävan efter alla urbana platsers unika själ i sjäva verket lett till en global likriktning: alla stadsdelar med autentisk kulturell touch börjar se likadana ut, med samma slags butiker, caféer, marknader och muséer. Zukin kallar utvecklingen en McGuggenheimifiering.

Poängen är att begrepp som platsens själ, stadens identitet och stadslivets äkthet inte är oskyldiga. De är språkliga redskap för materiell maktutövning. Det gäller helt enkelt att använda dem med eftertanke och försiktighet.

Men jag är helt säker att Sharon Zukin skulle älskat samtalen på kaffekällarn i Våxnäs. Samtidigt som hon är kritisk bejakar hon ändå det nya intresset för äkthet och autenticitet i stadslivet — den kulturella vändningen. Men hon vill ge det andra innebörder. I intresset tycker hon sig nämligen finna en potential till ökad rättvisa. Om autenticitet även tolkas som en social rättighet, så blir den också ”fattig, etnisk och demokratisk”. Då talar den för människors lika rättighet till sin stad, menar hon. Är det inte precis vad projekten i Bergsjön och här i Våxnäs syftar till? Då kan cultural planning uppfattas som ett försök att vända gentrifieringens redskap till dess motsats: till en idé om den rättvisa och demokratiska staden.

Stadens själ är kanske att de som bor där känner sig hemma, bemöts med respekt och tillåts definiera sig själva som både individer och gemensakp.

Om gentrifieringen, med kulturen som lim, sliter isär städer kan projekt som ”Berättelser på hemvägen” kanske bidra till att de växer samman — även det med kulturen som fogmassa,

I en ännu preliminär studie om själva förberedelsarbetet inför ”Berättelser på hemvägen” har kulturgeografen Lars Aronsson och utredaren Linda Harkman fångat en rad anonymiserade synpunkter från de som arbetar med projektet, som den här:

”Sen hoppas jag att, i det lilla perspektivet, att vi faktiskt upptäcker att det händer saker i Våxnäsområdet som vi inte hade en aning om. Att människor upptäcker varandra, att nån blir förälskad i någon och att någon upptäcker att den kan vara kreativ och att någon som ingen hade sett eller uppmärksammat faktiskt blev synlig. Att barn som får skrivandets redskap och berättandets redskap i sina händer vågar berätta saker, både om sig själva och sina liv som gör att de får berättandets redskap med sig in i livet, vilket jag tror är jättebra. Och om det är att de berättar med bilder eller texter eller sånger eller danser eller vad det är, det spelar ingen roll.”

Nästa morgon åker jag till Orrholmen, en annan stadsdel i Karlstad från miljonprogrammets epok. Jag har med mig Torbjörn Eriksson som arbetar med ”Berättelser på hemväg” i Våxnäs, men bor i Orrholmen där han tog initiativ till det märkliga garageprojektet. Han har helt oavsiktligt blivit en cultural planner, och verkar vara en uppfinningsrik eldsjäl.

Garaget under bostadshusen och gårdarna är stort som två fotbollsplaner. Stadsbussen förvinner in i ena änden, passerar tre hållplatser inne i garaget och försvinner sedan till andra kvarter. Man kan ta hissen direkt från hållplatsen till sin lägenhet. När människor började flytta in 1967 framstod det som hypermo
dernt boende, men snart utvecklades jättegaraget till en skamfläck, en mörk plats där människor kände sig otrygga.

Sedan tio år har den lokala ”Garagegruppen”, med stöd utifrån, försökt återge garaget dess ursprungliga status. De har haft olika arrangemang i det, en del ganska märkliga som till exempel en multireligiös vandringsgudstjänst. Väggarna har fått konst. Ett enormt högtalarsystem bäddar in det i klassisk musik. Samma år musiken sattes på försvann nästan klottret och sabbet.

De har med ganska enkla medel försökt vända stadsdelens skämmiga problemplats till dess samlande mittpunkt. Enligt KBAB fick projektet större betydelse för området, och de som bor där, än man någonsin trott. Garageprojektet i Orrholmen är det goda exempel man nu hämtar inspiration från i Våxnäs.

Vi stannar vid sista busshållplatsen. Det är fortfarande kallt. Torbjörn försöker skrapa loss en del is från en stor betongplatta. Den påminner om en gravsten på golvet i en gammal kyrka. Men det är en tidskapsel. Djupt där under ligger en kista med olika dokument, berättelser och saker från vår tid. Den ska öppnas år 2208. Varje ny partiledare blir inbjuden att komma hit till garaget i Orrholmen, ställa sig på betongplattan och berätta hur hen tror världen ser ut om 200 år. Man kan se dem på Youtube. När Torbjörn försvinner ut i snön och den kalla vinden utanför garaget dröjer jag mig kvar en stund vid den nedsänkta tidskapseln. Den kan uppfattas som en djupfrysning av idén om platsens själ, som den uppfattades några månader 2008 i Karlstad. 

Per Wirtén

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s