Jag har prenumererat på Ord & Bild rätt många år. Så många att jag tidigare i höstas bestämde mig för att byta till Glänta. Det kändes lite sorgligt när jag för en tid sedan fick mitt sista nummer. Men ser man på, det hade ett tema om en av mina favoritförfattare: Dubravka Ugresic. Mest för att hon skrivit den enastående romanen Den ovillkorliga kapitulationens museum. Jag vet inte om texterna kastade så mycket nytt ljus på hennes författarskap. Alla var personliga. Men det är väl så man läser hennes böcker, som ett slags frigörelse av egen tankeflykt. Men där fanns en gripande och fascinerande essä i Ugresics anda av Ann-Marie Tung Hermelin om hennes farmor, familj och deras migranterfarenheter. Tyvärr finns den inte i digital form. Men den är värd priset för tidningen. Jag lovar.

Den börjar så här: "Min farmors aska står på det avdukade middagsbordet. Jag frågar om jag får öppna porslinsurnan och titta på innehållet. Mina föräldrar som har en lättsam inställning till det kroppsliga ser inget fel med det. Stoftet är grått och puderfint. För att vara exakt är det en fjärdedel av hennes kropp, som flugit över Atlanten två gånger, fram och tillbaka mellan kontinenterna. Den andra fjärdedelen ligger spridd på en åker i Manchuriet. Den tredje står på min farbrors spiselkrans i New York. Om natten ska han sprida den i Central Park, säger han. Den sista fjärdedelen står på exspektansen eftersom min andra farbror inte ville ha den med sig hem till Hawaii."

I samma nummer har Tomas Forser recenserat min Tingstenbok. Den börjar som en hänsynslös sågning. Men, skriver han. Sedan läser han den en gång till. och då ändrar recensionen karaktär till en mycket mer positiv. Men han tar inte tillbaka inledningen. Mycket speciellt. Väldigt jobbigt att läsa — för mig, alltså.

Adjö Ord & Bild.