Mellanöstern går mot regionalt storkrig

Att den syriska regimen accepterade att deras kemiska vapen ska förstöras var naturligtvis en framgång. Amerikanska robotanfall hade knappast fört landet närmare fred och frihet. Men sanningen är att uppgörelsen var en kompromiss. I praktiken innebar den att omvärlden gav upp sitt gamla krav: att inbördeskrigets enda tänkbara lösning är att Bashar al-Assad och hela hans regim villkorslöst lämnar makten.

Demokrati och människors frihet är inte längre det viktigaste målet. Men fred. Att dödandet får ett slut. Att människors omedelbara lidande upphör. Det innebär ett politiskt nederlag och en bitter anpassning till hur upproret utvecklats. Assadregimen kommer inte försvinna. De fredsförhandlingar man nu försöker få till stånd handlar i praktiken om kompromisser. Ingen vet hur realistiskt det egentligen är.

Bland forskare som sysslar med Mellanöstern har i stället en annan möjlig konsekvens av kriget börjat uppmärksammas: att landet upphör, att det delas upp och helt enkelt försvinner.

Den arabiska våren började som ett slags 1968. Ett generationsuppror mot gamla generaler, byråkrater och diktatorer, mot petrifierade samhällen som inte längre fungerade. Revolutionerna hade samband med demografin. De som föddes mellan 1980 och slutet av 1990-talet brukar kallas Generation Y ochutgör en tredjedel av världens hela befolkning. De har blivit en mäktig våg av unga människor, många med universitetsutbildning, som insett att världen inte är till för dem. Kombinationen av gamla byråkratier och gammal nyliberalism står i vägen för deras förhoppningar och ambitioner. Det som började i Tunis och Kairo spreds till en global upprorsrörelse som fortfarande rullar fram. 

Men i Mellanöstern har revolutionerna övergått till något annat. I Egypten har demokratirörelserna tvingats tillbaka till källarhålorna. Längre österut har känslan av 1968 övergått till en som påminner om Europa 1914 där inkompetenta politiska eliter backar in en hel region i ett totalt, i grunden meningslöst och förödande krig där gamla nationsgränser ritas om och hela folk tvingas på flykt.

Det är inte bara Syrien som faller sönder. Även Irak dras tillbaka in i inbördeskrig. Man kan tänka sig ett litet Assad-Syrien, ett fritt Kurdistan, ett stort sunnirike och ett mindre shialand som krigens slutstation. De ligger redan inlagda i makthungriga mäns kalkyler. Men nya gränser längs etniska, språkliga och religiösa gemenskaper ritas alltid med blod och lögner. Vi vet vilka som är förlorarna: minoriteter, barn, kvinnor, maktlösa, oppositionella och de som vägrar inordna sig i nationalismens fördumningsmaskineri.

Per Wirtén

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s