;Efter avslöjandena om USA:s massavlysning skrev filosofen Torbjörn Tännsjö en oväntad artikel i Dagens nyheter. Han noterade att många uppskattar ökad övervakning och drog sedan slutsatsen att övervakningssamhället bör välkomnas. Debatten förs oftast som ett dilemma där övervakning skapar trygghet och integritet garanterar frihet. Men Tännsjö vände spelplanen och beskrev sökandet efter integritet som rester från ett slutet samhälle. Det öppna samhället är det övervakade och genomskinliga, men bara om ett villkor uppfylls: att övervakningen blir ömsesidig där makthavarna ser oss, men samtidigt klär av sig nakna inför våra blickar.

I offentlig debatt är Tännsjös synsätt ovanligt, men inte bland forskare. John Gilliom och Torin Monahan menar till exempel i sin bok SuperVision att den gamla dikotomin mellan övervakning och integritet behöver kasseras om man vill förstå hur övervakningssamhället förändrar allt socialt liv.

Så är avslutade Tännsjö sin artikel: ”Vi bör alltså komma ut ur våra källarhålor och bejaka det kristallpalats i vilket vi lever. Ju genomskinligare vår värld blir, desto säkrare, fredligare och bättre. Det viktiga är symmetrin. Då jag ser dig ska du kunna se mig!” (DN debatt 14/6 2013).

Det är svårt att skaka av sig Tännsjös radikalism. Har han rätt? Under en lunch testar jag idén på arkitekten Mattias Palme, som i höst ritar de sista bladen på en ny skola i Storstockholm. Skolor har ju alltid varit platser för övervakning. Han lyser upp.

— Jag gillar hans begrepp kristallpalats. Är det inte så skolor bör uppfattas? Kristall i betydelsen genomskinlighet, och palats eftersom de behöver återerövra sitt självmedvetande.

Han nämner, med stor skepsis, Hovsjöskolan i Södertälje som exceptionellt exempel på hur nya skolor byggs öppna för att skapa överblick, social kontroll och mänsklig närvaro i varje prång. Skolan som kristallpalats. Jag åker dit.

Redan i entréhallen är känslan omvälvande. Jag har aldrig sett en liknande skola. De flesta klassrummen ligger öppna utan dörrar att stänga. Inga korridorar. Många väggar är helt i glas. Eleverna kan se rakt in i lärarrum och rektorsexpedition. Ingen kan gömma sig. Det är den genomskinliga skolan. Där hade jag velat gå som elev.

För några år sedan skrev två lärarstudenter, Nelly Ewerlund och Anna Jonsgården, examensarbete om öppna skolor. I en intervju drog en av dem slutsatsen att: ”Mobbningen försvinner nästan. Lärarna håller koll på vad eleverna gör och alla elever blir sedda. Och som lärare kan man på en skola med stängd känsla bli rädd eftersom elever faktiskt kan hota en. Det går inte på en öppen skola.” (Rum 8/2011).

Men den bakomliggande orsaken till öppna landskap — och starkare social kontroll — är rörligare arbetsformer på mindre lokalyta. Genomskinligheten skapar glädje, men också oro. Kräver inte undervisning tydliga gränser mellan öppet och slutet?

John Gilliom och Torin Monahan beskriver USA:s skolor som övervakningssamhällets laboratorier. Jag tänker på det när jag ser ut över Hovsjöskolan. Men det finns också andra aspekter. Per Kornhall kritiserar i sin bok Barnexperimentet den så kallade dokumentationshysterin; om hur skolan vävs in i allt tätare lager av administrativa kontrollrutiner där allt som händer ska mätas, dokumenteras och utvärderas.

I boken berättar han hur en tidigare kollega på Skolverket missat sin sons utvecklingssamtal, och i stället fått länken till den Individuella utvecklingsplanen IUP. När han printade kom femtio sidor iaktagelser om hans barn i digital blankettform.

Per Kornhall är skolutvecklare i Upplands Väsby, nybliven rapportör till EU-kommissionen och uppmärksammad kritiker av svensk skola. När vi träffas kopplar han spontant samman de nya öppna skolmiljöerna och den inre

dokumentationshysterin som olika uttryck för begär efter ökad kontroll.

— De allt hårdare kontrollsystemen är en uppenbar konsekvens av den avreglerade och marknadsutsatta skolan.

Elever mäts och sorteras med individuella utvecklingsplaner och åtgärdsprogram, betyg i lägre åldrar och fler nationella prov. Misstankar om fusk och betygsinflation ökar kraven på central övervakning. Det ändlösa dokumeterandet kastar även kontrollerande sökljus mot lärarna. Skolinspektionen får mer muskler för inspektioner, med makt att bötfälla och stänga hela skolor. Föräldrarna vill ha starkare kontroll på sina barn, skolledningen på eleverna, kommunpolitikerna eller riskkapitalisterna på rektorerna och staten på varje detalj. Daglig kontroll, baserad på misstro, blir skolarbetets norm.

Efter Uppdrag Gransknings avslöjande om hur friskolor väljer bort vissa barn blev Jan Björklunds svar inte att åtgärda systemfelen men att skärpa kontrollen med nya metoder ”i stil med Uppdrag Gransknings”. Skolinspektörer med dolda kameror och fejkade identiteter?

— Skolan behöver alltid kontroll, mätning och utvärdering. Men vem gör den och i vilket syfte? Det är den avgörande frågan. Förr fanns centrala regler som utgick från en yrkeskårs kunskaper och ömsesidig tillit. Nu ersätts det av ett kontrollerande maktsystem, säger Kornhall

Men kan också tillspetsat säga att förändringen innebär en förskjutning från demokratisk fostran till barns insocialisering i system av kontroll och övervakning. Övervakningen är aldrig värdeneutral. Den syftar till att reglera och påverka människors uppträdande.

Skolan är inte ensam om dokumentationsraseriet. I höst kämpar Arbetsförmedlingen med nya övervakningsregler. En halv miljon arbetslösa ska en gång i månaden lämna skriftlig dokumentation över sina dagliga försök att hitta arbete. Varje rapport kommer ta tio minuter att läsa, enligt myndigheten. Jag räknar enkelt ut att det innebär 521 heltidsanställda.

Jag föreställer mig en väldig sal där tidigare långtidsarbetslösa ägnar hela dagar åt att kontrollera ifyllda digitala blanketter. Långsamt flyttar de dokument mellan olika mappar på skärmarna. Det enda som hörs är knarret från stolarna och knäppet från det stora vägguret. På ett annat våningsplan, i en annan sal, sitter de projektanställda som varje vår rättar växande berg av nationella prov från landets alla skolor. Eftersom behovet av övervakning verkar vara självgenererande tillkommer varje år nya rum med nya kontrollanter.

I nya Arena (5/2013) kallar Björn Elmbrant ett tillstånd där ”allas våra liv kan läsas och katalogiseras” som ett slags ”auktoritär liberalism”. Avsikterna är ju alltid goda, som att skydda demokratin, friheten, tryggheten och den ekonomiska välfärden. Men övervakning är alltid maktutövning och s
ällan rättvis.

När man googlar på orden övervakning och skolor fylls reklamfältet av säkerhetsföretag. ”Proffsövervakning för under 10 000:-. Vänta inte. Ring oss redan i dag.” Skolan verkar vara en växande marknad. Förra året upptäckte Länsstyrelserna att 41 procent av skolor de granskat ”bedrivit olaglig kameraövervakning”. För några år sedan satt jag i styrelsen för en kommunal skola. Jag minns hur vi beslutade om kameror i några av korridorerna. Det finns en längtan efter övervakning.

Inne i Hovsjöskolan skulle egentligen inga övervakningskameror behövas. Där är ju allt redan genomlyst. Kritiker beskriver de öppna skolorna som Jeremy Benthams berömda Panoptikon från 1800-talet, där fångvaktare i en sinnrik byggnad kunde överblicka alla fångar som samtidigt såg övervakarens blick. Men de har fel. 2000-talets öppna skolor är annorlunda: alla ser hela tiden alla och ingen känner sig inlåst. Övervakningen blir integrerad med frihetskänslan.

De stora glasväggarna kan uppfattas som en strävan efter både övervakning, frihet och demokrati. I politiska sammanhang har genomskinlighet och transparens blivit populära definitioner av demokrati — ibland de enda. Torbjörn Tännsjö gillar att människors liv blivit offentliga i ett allomslutande kristallpalats. Hannah Arendt hade en annan inställning. I antitotalitär anda menade hon att demokratin förutsätter en avgränsning mellan privata rum och offentliga arenor. Kan man tycka att båda har rätt?

Per Wirtén