Tanken är att vidga den traditionella liberala synen med en man – en röst och valda representanter till en mer radikaldemokratisk.

DEN RADIKALA FANTASIN
NANCY FRASER
[DAIDALOS]

ERKÄNNANDE
AXEL HONNETH
[DAIDALOS]

JÄMLIKHET OCH MÅNGFALD
SEYLA BENHABIB
[DAIDALOS]

Det har sedan några år pågått en intensiv diskussion – eller egentligen dialog – som är lite svårfångad men intressant. Utgångspunkten är Jürgen Habermas demokratisyn där det offentliga idéutbytet och samtalet står i centrum. Tanken är att vidga den traditionella liberala synen med en man – en röst och valda representanter till en mer radikaldemokratisk.
Efter hand har idén om det mångkulturella, identitetspolitik och det som filosofen Charles Taylor kallat ”erkännandets politik” dragits in i diskussionen. Gjort den både vidare och mer komplicerad, men också gett den en starkare politisk nerv.
Många viktiga inlägg finns på svenska: Habermas och Taylor, men även Seyla Benhabib, Iris Marion Young och Michael Walzer. Nu ytterligare två: Axel Honneth och Nancy Fraser.
Honneth är Habermas efterträdare vid universitetet i Frankfurt och vandrar vidare i den så kallade kritiska teorin. Han knyter an till en socialfilosofisk tradition där syftet är att identifiera frihetens hinder. Med frihet menar man då mänskligt självförverkligande. Han presenterar socialfilosofins tänkare i en elegant text där Rousseu, Marx, Nietzsche och andra brottas med människans befrielse.
Men bokens tour de force är kritiken av Habermas. Honneth går till John Deweys pragmatism från 1900-talets första decennier, som även spelat avgörande roll för Habermas och nu verkar gå mot otippad men välförtjänt renässans. Dewey var möjligen först med att formulera en modern demokratiteori där just offentligheten och samhällsdebatten ställdes i centrum. (Läs mer om Dewey i Robert Westbrooks oöverträffade idébiografi John Dewey and American Democracy).
Poängen med Dewey är att hans demokratisyn inte var baserad i språk, samtal, normer eller dygd. Utan i ett ”medvetande om samhälleligt samarbete”. Demokratin är i första hand inte en debattsituatikon utan en reflexiv form av samverkan. Honneth menar att man via detta oklara men lovande spår kan lösa den rättmätiga kritik som i första hand feminister riktat mot Habermas.
Nancy Fraser tillhör kretsen av just feministiska kritiker som inte avvisar men vill revidera offentlighetsteorin. Bland annat påpekar hon att det inte längre kan finnas bara en offentlighet, utan många överlappande, och att den brister i maktperspektivet.
I en global, mångkulturell och pluralistisk situation där olika förtryckta eller marginaliserade grupper kräver erkännande och utrymme kan man inte leva kvar i föreställningen om en homogen offentlighet.
Men Frasers bok är mest uppmärksammad (och klart bäst) för att hon kritiserar en ensidig identitetspolitik. Hon avvisar den inte. Politik för erkännande av olika identiteter – kön, klass, etnicitet, sexuell läggning – har slutligen brutit sönder all vulgärmarxism. Och det är bra. Men det får inte slå över i att man glömmer maktrelationer och föredelningspolitik.
Bokens sista kapitel är sällsynt användbara. Hon pekar på den konflikt mellan politik för erkännande och omfördelning som kan uppstå. Och varför den uppstår: erkännande stärker gruppgemenskap medan omfördelning löser upp. Hon pekar också ut en möjlig väg vidare genom att skilja mellan affirmativa och tranformativa motmedel. Läs får ni se. Det är bra.
Honneths och Frasers böcker är väldigt ojämna. Den förre ibland mycket svår. Den senare ibland mycket tråkig. Seyla Benhabib är däremot i sin nya bok rakt igenom lysande, men därför inte alltid invändningsfri.
Benhabib följer liknande spår som Fraser och Honneth men riktar elden mot lite annat håll när hon diskuterar det mångkulturella utifrån sin dialog- och offentlighetsinriktade demokratisyn. Hon är starkt kritisk mot en pluralistisk mångkultur där kulturer och identiteter görs homogena, enhetliga och tydligt avgränsade mot varandra. Istället skriver hon om en kosmopolitisk och liberal/socialistisk som utgår från individens rättigheter att vara fri från den typen av bindningar. Men inte förenklat utan medveten om att det alltid finns gruppidentiteter som måste erkännas och vägas in i det stora demokratiska samtalet. Inget är fast, allt flyter. Mosaiken läggs om varje dag. Grundsynen testas sedan på olika områden: kvinnors rättigheter, EU:s framtid, idén om universella värden och annat.
Det är en sofistikerad filosofisk diskussion om politiska konflikter som ofta får larmrubriker i nyhetsmedia. Den skapar en nödvändig stig mellan eftertanken och panikknappen.