Åsne pratar på

Recension av:
Åsne Seierstad: Med ryggen mot världen – serbiska porträtt
Översättning: Jan Stolpe
Norstedts

Det är mycket småprat här. Åsne Seierstads metod är klassisk journalistik: hon hänger på, tjuvlyssnar, äter, ringer på dörrklockor, gör korstecknet ibland och dricker rakija lite för ofta. Och hela tiden småpratet. Som en jämn oavbruten ström.
14 serbiska porträtt. Bane prästvigs, svänger rökelsekaret och längtar efter snapsen, medan Zoran blir statsminister och Deda saknar diktaturen. Alla är på språng. Alla röker för många serbiska cigg mot den obarmhärtiga tröttheten.
Under den dramatiska Belgradvintern 2000 – 2001 är småpratet bedövande. Milosevic förlorar valet, tvingas avgå efter folkuppror och arresteras senare. Seierstad är på plats för att skriva bok. De rösterna är också stommen i den nya, där varje porträtt också fått en kort lite pliktskyldig epilog från i våras. Motvilligt dras jag med av allt detta pratande. Seierstad har en stark, beundransvärd förmåga att framkalla engagemang och empati hos läsaren. Till sist gillar jag varenda person i boken. Oförbehållslöst.
Men texten stryker så mycket medhårs att all förvåning eller oväntade upptäckter uteblir. Seierstad bekräftar de redan fixerade berättelserna om Serbien, allt jag tror mig veta får jag ”veta” en gång till. Allt fogas till den sedvanligt melankoliska berättelsen om ett både exotiskt och avskräckande skuggrike.
Blir det så för att journalisten själv förblir osedd och osynlig? Afghanistan, Irak och Serbien. Överallt kommer hon från samma maktcentrum som bomberna. I Belgrad får hon verkligen veta det. Serberna vill ha in henne i skildringen, men hon envisas att stå utanför. Måste man i så tillspetsade konfliktlägen inte ifrågasätta sina perspektiv och sin berättelse, undrar jag.
Klart man inte kan begära att varje reportage ska brottas med frågor om makt, berättande och den egna texten. Men om man följer bomberna så tätt som Seierstad och i reportage efter reportage korsar gränser för att beskriva de som västvärlden pekar ut som annorlunda, hotfulla och kontraster till den egna identiteten så måste man nån gång vända blicken mot sitt eget skrivandet. Reportagen behöver helt enkelt bli självreflekterande för att inte framstå som hopplöst naiva, formsydda för mediafabrikernas infoströmmar eller i oavsiktlig samklang med bombpolitiken. Men Seierstad vill inte. Hon fortsätter skildra ”människan bakom rubrikerna” som om det räcker. Reportaget blir en sällsynt lysande artefakt från en mer idyllisk tidsepok.
Per Wirtén

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig om hur din kommentarsdata bearbetas.