Mediernas rasism

En dagbok från svennejournalistikens land.
De som kallas invandrare, blattar eller svartskallar har en skuggfigur bredvid sig. Bilden av den andre har djupa koloniala rötter. Men den reproduceras ständigt. I vår tid förstås i medierna.

5 maj
Jag läser manus till Ylva Brunes avhandling Nyheter från gränsen som hon ska lägga fram om en dryg månad. Det tar tid. Den är tät, gedigen och nästan utmattande. I ett av de sista avsnitten finns en mening som jag läser flera gånger innan jag krafsar ner den i mitt kollegieblock: ”Min tes är att nyhetsmakandet kring ’invandraren’ både förutsätter och reproducerar en begreppslig invandrare; en tankekonstruktion som lever sitt eget liv vid sidan om verkliga människor och förhållanden”.
Som en dubbelexponerad bild i verkliga livet. En tankekonstruktion inifrån nyhetsfabrikerna, men som inte stannar där utan häftar fast vid människor. På Huddinge station, när jag väntar på morgonens pendeltåg, ser jag människor passera förbi genom dörrarna. En del av dom – de som kallas invandrare, blattar eller svartskallar – har som en skuggfigur bredvid sig. Jag vet att många av dem är medvetna om den, bär omkring den med ömsom irritation och ironi, vet att den är gammal och funnits där i skiftande former i generationer genom hela den koloniala epoken fram till nu, till pendeltågsresan in till stan.
Redan för hundra år sedan (1904) skrev den afroamerikanske politiske filosofen och aktivisten W.E.B. du Bois några klassiska rader om att leva med sin skuggbild i ett rasistisk samhälle.
”Mellan mig och den andra världen finns alltid en outtalad fråga: Hur känns det att vara ett problem?” Han försökte besvara frågan med att likna erfarenheten vid att leva bakom en slöja, där ett dubbelt medvetande utvecklas med följden att ”man alltid betraktar sig själv genom andras blickar, mäter sin själ med ett måttband från en omvärld som ser på med förnöjt förakt och medlidande.”
Det vore fel att påstå att Ylva Brunes avhandling gör mig förvånad. Nyhetsmediernas vita svenneperspektiv har länge framstått som uppenbart. Alla har kunnat peka på graverande felsteg och tydliga, ibland skandalösa, exempel. Kunskapen om att det här är ett problem finns bland journalister och redaktionschefer. Men Brune gör situationen tydlig. Hon visar på de tekniker och mekanismer i nyhetsskapandet som successivt under de senaste 25 åren mejslat fram ett antal stereotyper och bilder om så kallade invandrare. Hur nyhetsfabriken fixerat en diskurs – det vill säga ett sätt att tala om, beskriva, betrakta och problematisera – om invandrade som annorlunda och problematiska. Och hon gör det med hjälp av en lång rad närläsningar av notiser, nyhetsartiklar och reportage i dagspressen som sträcker sig från 1975 fram till nu. Tillsammans blir det sanslöst drabbande. I själva verket en maffig och detaljerad anklagelseakt mot nyhetsjournalistiken och det redaktionella arbetet. Men även en uttömmande undersökning av rasdiskrimineringens kapillärer, de till synes obetydliga texter som aktiverar och gång på gång återskapar de skuggbilder, de dubbelexponerade människor, som passerar biljettspärrarna på Huddinge station. En slutsats man kan dra är att just tidningssidan är den huvudsakliga arenan för att upprätthålla, men även bekämpa, den strukturella rasdiskriminering som präglar inte bara Sverige utan hela Västeuropa.
Den här veckan jobbar jag på ett porträtt av Ylva Brune till Journalisten där jag förklarar avhandlingens titel Nyheter från gränsen så här:
”Hur man skapar gränser mellan ett ”vi” och ett ”dom” i själva nyhetsarbetet. Och hur gränsen bevakas rigoröst. Brune pekar ut de grundläggande dragen:
– Att ”vi” beskriver, ”dom” blir beskrivna och att ett jämlikt förhållande utesluts. Att relationen ska bygga på skillnader och möjligen även konflikt. Att de egenskaper som tillskrivs ”dom” är oönskade hos ”oss” och därför utgör hot. Vi är moderna – dom är traditionella. Vi är jämställda – dom är förtryckande.”

18 maj
Journalisten Lars Åberg fortsätter angreppen mot regeringens diskrimineringsutredare Masoud Kamali på DN:s kultursida. Under hela våren har det kommit angrepp mot hur den tidigare integrationspolitiska utredningen abrupt lades ner och en ny tillsattes med ett mer skarpt formulerat uppdrag att koncentrera sig på hur man bryter diskrimineringens murar. En formalistisk kritik och en diskussion om förhållandet mellan politikerna och forskarsamhället. Men hela tiden har det funnits en politisk underström i kritiken: en stark motvilja mot Kamalis och Mona Sahlins slutsats att samhället genomsyras av en strukturell rasdiskriminering.
Hos Lars Åberg är underströmmen huvudsaken. Han skriver: ”Kamalis bild av diskrimineringen i Sverige är nämligen abstrakt och konspiratorisk”. Och så fortsätter han: ”I utredningsdirektiven talas om att öka möjligheterna till inflytande för dem som riskerar att utsättas för strukturell diskriminering”. Det låter väl som en rimlig ambition i ett demokratiskt samhälle som strävar efter rimlig jämlikhet. Men det tycker inte Åberg. ”Är detta en helt okomplicerad tanke? Tänk om den som anser sig diskriminerad är en person med odemokratiska värderingar? Vilken ökad makt bör han då få?”
Det låter som en upprepning av den skräck för kommunistiska arbetare (och så småningom studenter) som präglade etablissemanget under nästan hela 1900-talet. Nu med misstänksamheten och rädslan riktad mot de så kallade invandrarna, de som vågar ifrågasätta det som kulturgeografen Katarina Mattsson har kallat ett ”privilegieupprätthållande system” baserat på rasism och föreställningen om vit hudfärg.

21 juni
Journalisten och medieforskaren Agneta Furvik, som skrivit en uppsats där hon undersökt hur Zlatan Ibrahimovic beskrivs på sportsidorna, intervjuas i SVT:s morgonprogram:
”Han behandlas illa, skulle jag nästan vilja säga, i texterna. Han behandlas hårt och fördömande och han framställs i den här straffsparkssituationen som en simpel tjuv, det är genomgående. Man pratar i termer om att brott har begåtts, det här handlar om kriminalitet. […] Han beskrivs som en figur som Sverige inte har något behov av. Han beskrivs som en narcissistisk och obegriplig spontan- och impulsstyrd figur som orsakar störningar i ett annars väl sammansvetsat landslag och så vidare.”

1 augusti
River ut en nyhetsartikel av Ole Rothenborg som retar upp mig i dagens DN. En man har knivskurits till döds i Rosengård, förmodligen av en ung 16-årig kille. Redan i första meningen väljer Rothenborg att poängtera att mordet inträffat i en del av stadsdelen ”där det enbart bor invandrare”. Varför gör han det, undrar jag. Det är ett helt omotiverat påstående. Längre ner i texten följer en lång utläggning om att poliserna helst åke
r med dubbla patruller till just Rosengård – annars blir bilarna vandaliserade och poliserna känner sig otrygga. Även det information som är totalt irrelevant för själva nyheten. Och för att ytterligare understryka bilden av människorna i Rosengård som opålitliga sätts rubriken ”Hundratals såg man huggas ihjäl med kniv”. De iakttog men ingen ingrep.

5 augusti
Äntligen har jag fått tid att läsa Katarina Wennstams nya bok En riktig våldtäktsman. I några brännande avsnitt skriver hon om vilka våldtäkter som anses ha nyhetsvärde och därför uppmärksammas av journalisterna, och vilka som förpassas in i tystnaden.
Wennstam berättar om ett grävjobb hon gjorde för Uppdrag Granskning då hon gick genom samtliga fall 2000-01 där kvinnor mördats av sin man, pojkvän eller sambo. Sammanlagt 32 mord. Under arbetet upptäckte hon att när en vit svensk man slår ihjäl sin fru betraktades det som en privat angelägenhet med noll nyhetsvärde. Möjligen en anonym notis. Inget mer. Men när gärningsmannen var svartskalle skrevs det långt och detaljerat.
När hon sitter med högarna av rättegångshandlingar inför våldtäktsboken upptäcker hon samma mönster. Hon hittar ”nästan inget när jag söker i tidningsarkiven om gruppvåldtäkterna med svenska gärningsmän. Inga braskande löpsedlar om ”Ny gruppvåldtäkt” eller ”Pojkgäng misstänkt för våldtäkt”, inga debattartiklar om bakomliggande orsaker och kulturella förklaringar. Denna typ av uppmärksamhet är nästan uteslutande förbehållet gruppvåldtäkter med gärningsmän födda av andra än svenska föräldrar.”
När gärningsmännen har invandrade namn griper journalisterna, ledarskribenterna och kolumnisterna efter kulturella förklaringar. Vilket innebär att alla unga män från till exempel Mellanöstern plötsligt blir potentiella våldtäktsmän, laddade bomber färdiga att explodera. Men när gärningsmännen är vita svenskar använder man individualiserade förklaringar för att förstå gärningen – om det skrivs något över huvud taget.
Katarina Wennstam är noggrann med att påpeka att graden av kvinnohat, brutalitet och förakt är oberoende av gärningsmannens hudfärg, religion och etnicitet. Men föreställningen om den orientaliske våldtäkstmannen har börjat leva sitt eget liv.

10 augusti
Intressantast i Ylva Brunes bok är undersökningens sista tredjedel där hon utifrån olika mediahändelser beskriver den process där ”invandrarna” fixeras som ett antal stereotyper i en större berättelse. Man kan säga att hon visar hur journalistiken ger skuggorna utseende och så småningom även ett slags inre liv – de blir en särskild sorts människor.
I de äldsta exemplen, från 1975-6, menar Brune att medierna sysslar med utprovning och konstruktionsarbete där man söker efter stereotyper och identiteter som kan fungera i text och bild, och tillsammans kan forma en förklarande berättelse om Sverige och samtiden. Framför allt sysslar man med invandrarkvinnan eller –mamman, en gestalt som framställs som isolerad, bortkommen och okunnig; på drift i de nya miljonprogramsområdena runt storstäderna. ”Invandrarkvinnor, ett isolerat folk”, skrev Dagens Nyheter i en tidstypisk rubrik. Nu inleds bland annat ett starkt intresse för dessa kvinnors kroppar och kläder som fortfarande utmärker journalistiska texter.
Fram tonar en framstegstanke där flytten från till exempel Turkiet till Sverige innebär en omvälvande tidsomställning från fattigdom till välfärd, men även från en medeltida stiltje till modernitetens snabba förändringar och frigörelseprocesser. Föreställningen är enkel att ta till sig eftersom det är en direkt upprepning av arbetarrörelsens och folkhemssveriges berättelse om resan från fattig landsbygd till elektrifierad storstad. I tidsbrottet kons1ras en avgörande konflikt som anses prägla ”invandraren” och där identitetsförlust och kulturkrock är nyckelbegrepp.
I skuggan av ”invandrarkvinnan” framkallas så småningom även bilden av ”invandrarflickan”. Hon anses plågad av konflikten mellan det bakåtblickande förmoderna hemmet med den isolerade, olyckliga modern och skolan som motpol i form av svenskhet, emancipation och modernitet. I reportage efter reportage fastställs en berättelse där hon längtar ut till Sverige, men hämmas av lojalitetsband till modern och hemmet. Egentligen en variation på en välkänd kolonial där man pendlar mellan en assimilationsoptimistisk – dom blir snart som vi – och en exotiserande där man betonar kulturskillnader och det omöjliga för detta främmande folk att bli inkluderade i svenskheten.
”De gestaltade personerna behandlas som patienter vid en demonstration, vilkas egna berättelser och symtom får bekräfta den redan gjorda diagnosen,” skriver Brune.
Nästa exempel kommer 1997. En svensk-turkisk kvinna knivskars utanför en restaurang i Stockholm. De första nyhetsartiklarna beskrev det som att hennes bror ville hindra henne från att gå på diskotek – det vill säga ett så kallat hedersbrott.
Nyhetsfabrikernas intresse verkar under den här perioden svänga från att ha framkallat och problematiserat kvinnan/mamman till att nu intressera sig för mannen/pappan. Man kan säga att även mansstereotypen nu fixeras. Också den bestäms av idén om ”det stora utvecklingssprånget” med följd att mannen förlorar sin tidigare oinskränkta auktoritet och faller ner i en laddad och aggressivt präglad bitterhet. De är helt enkelt migrationens stora förlorare, med störst ”integrationssvårigheter” av familjens medlemmar.
Den unga ”invandrarflickan” hotas nu i första hand av dessa män, inte av kvinnorna, i den mediakons1rade dramaturgin. Flickorna bär på utopin – samtidigt hopp om framsteg och offer för reaktionens våld – och männen på dystopin.
Nyhetsvärdet i det brott som Brune utgår från ansågs inte vara själva dådet som sådant utan en ”djupgående kulturell konflikt i samhället, som generaliseras som en motsättning mellan ’svenskt’ och ’invandrar-’”. Det som gäller är ett större drama till vilket redaktionerna söker exempel och händelser för att kunna iscensätta.
Skuggestalterna, som följer de levande människorna, laddas med eget liv och används som skådespelare för att spela upp Bilden av Sverige. Uppsättningen går för fulla hus på närmaste löpsedel och i morrontidningens mer ambitiösa analyser och rapporter.
Ylva Brunes sista exempel på hur stereotyperna fixeras är rapporteringen om och försöken att förstå den omdiskuterade gruppvåldtäkten i Rissne 2000. Då är det dags för ”invandrarkillen” att få sin plats tydligt definierad. Den uteslutning och underklassidentitet som det vita Sverige tvingat på honom leder till ett starkt hat mot allt svenskt, skriver man. Hatet riktas i synnerhet mot vita svenska fl
ickor. Våldtäkter och förakt förklaras som ett slags hämnd. I en rubrik förklarar Dagens Nyheter att ”Flickorna blir hämndobjekt” (3/3 –00). Artikeln har en illustration som faller tillbaka på en gammal rasistisk stereotyp: den svarte mannens (nu från Mellanöstern) otillåtna begär efter den vita kvinnans sköte. I rapporteringen och diskussionerna om Rissnefallet gled journalisternas stereotyp samman med sverigedemokraternas öppet rasistiska: killarna blev till ett hot mot nationen och det föreställt svenska.
Rissne framstår som skapelseprocessens logiska slutpunkt. Arbetet med att framkalla och fixera stereotyperna, skuggestalterna, är avslutat. Till många redaktörers och reportrars fasa kunde den stora, förment toleranta och antirasistiska, berättelsen utan vidare läggas bredvid en öppet rasistisk. På så vis blev Rissne i bästa fall en väckarklocka.
Det är viktigt att påpeka en parallell process som Brune iakttar. Nämligen hur journalisterna ofta är påfallande lojala med olika myndighets- och expertperspektiv när de skriver om så kallade Invandrarfrågor. Det gäller i synnerhet beskrivningen av flyktingfrågor och rasistiskt våld som bokens första två tredjedelar granskar. Men när det gäller fixeringen av den här speciella dramaturgin och dess stereotyper – den stora berättelsen – så lösgör sig nyhetsfabriken successivt från beroendet. Här är det journalisterna och redaktionerna som på egen hand prövar ut och fastställer stereotyperna.
Den ”tankekonstruktion som lever sitt eget liv vid sidan av verkliga människor och förhållanden” skapas av journalisterna själva. Ylva Brunes minutiösa undersökning med alla dessa närläsningar erbjuder inget skydd, inga undanflykter, inga ursäkter.

13 augusti
Att återvända till Ylva Brunes avhandling och läsa delar av den en gång till, gå igenom de egna anteckningarna från i våras, är mäktigt. Nyheter från gränsen är den kanske mest överväldigande och gedigna analysen av hur den strukturella rasdiskrimineringen fungerar. Den är en djupdykning ner i det vita Sveriges undermedvetna där rädslan – till och med skräcken – för svartskallarna driver fram som mörka moln.
Att göra en diskursanalys innebär att man i första hand inte är intresserad av verkligheten utan av hur den framställs. Man koncentrerar sig på textens yta, som Edward Said uttryckt det. Hans klassiska bok Orientalism ligger bra bredvid Nyheter från gränsen. Said visade hur europeiska forskare framkallade ”sanningar” om Mellanöstern. På så vis kunde han indirekt visa hur européernas självsyn och identitet samtidigt kons1rades med hjälp av ”Orienten” som motbild. Man kan läsa Ylva Brunes studie på samma vis. Båda handlar om att framkalla ett avgränsat ”dom”. Men därigenom även ett ”vi”. Det senare alltid underförstått och outtalat eftersom journalisten – den som har beskrivningens makt – skriver i en gemenskap med detta tänkta ”vi”: Europa eller det vita Sverige.
Man kan se nyhetsmedierna som en viktig arena för en tolkningsstrid mellan olika sätt att uppfatta och beskriva verkligheten. Den diskurs Brune beskriver är inte gjuten i betong eller förutbestämd. I själva verket pågår hela tiden en kamp om orden och begreppen.
Den fientlighet Lars Åberg och andra kritiker av diskrimineringsutredningen uttrycker mot en tolkning där Sverige beskrivs som ett land präglat av strukturell rasdiskriminering berör en central strid. Brune visar hur förklaringar som pekar på diskriminering och rasism då och då flyter upp när det gäller till exempel rasistiskt våld, men alltid tillbakavisas och försvinner bort. Ofta bromsas förklaringen från myndigheter, 1995 till och med av invandrarminister Leif Blomberg, ibland av journalisterna själva. På 1990-talet lyckades man hindra framträngande förklaringar som byggde på rasism och maktrelationer med hjälp av begreppet främlingsfientlighet som fick stort genomslag.
I en undersökning som doktoranden Anna Levin gjort vid JMG exemplifierar hon den nästan absurda rädslan för diskrimineringsbegreppet. Nyhetsjournalister kan kritiskt granska de mest uppenbara fall av diskriminering och ändå söka neutrala synonymer. ”Diskriminering framställs som något som ska förhindras, men inte som något som förekommer”, skriver hon. Istället föredrar man ofarliga uttryck som ”stängs ute” eller ”släpps inte in”.
Rasdiskriminering bränns därför att den kopplar det föreställt jämlika, upplysta och toleranta välfärdslandet till en lång historia av kolonialism, övergrepp och rasism men också genom att förklaringen pekar på en laddad konflikt om maktutövning och orättvisa. Nu är diskrimineringsförklaringen på väg tillbaka och den här gången med oväntat stöd från Integrationsverket, integrationsminister Mona Sahlin och en växande grupp forskare. Just Masoud Kamalis utredning verkar ha blivit ett slags brännpunkt för attackerna och tolkningsstriden.
En av fördelarna med begrepp som diskurs och struktur är att man kan skilja mellan avsikt och utfall. Marie Söderqvist behöver inte vara rasist för att skriva krönikan om gruppvåldtäkten i Tumba. Hon kan till och med vara antirasist. Ändå skriver hon i en diskursiv ram och inifrån djupt liggande föreställningar och fantasier som bär upp en given maktstruktur.
Så här skriver Katarina Mattsson:
”Alla människor och alla rum har en plats i rasifierade sociala relationer, och det finns således inget normalt icke rasifierat centrum och inte heller någon plats där vi kan undkomma rasismens processer.”
Men begrepp som diskurs och strukturell rasdiskriminering bär samtidigt på egna fällor. Anna Levin konstaterar till exempel att de som diskriminerar aldrig pekas ut i några artiklar. Diskriminerande handligar är opersonlig och utan ansiktet – diskursiv eller strukturell. Det blir ett anonymt ”system” som skiljer mellan människor.

16 augusti
Jag har ägnat helgen åt att googla efter forskningsrapporter från andra europeiska länder. Intressantaste fyndet är en jämförande från EU-organet European Monitoring Centre on Racism and Xenophobia i Wien.
Jag fastnar för Danmark och Storbritannien.
Den danska rapporten som redovisar olika forsningsresultat bekräftar Brunes svenska. Också här beskrivs nyhetsmedierna som aktör. En undersökning från 1997 drog slutsatsen att rapporteringen uttryckte mycket negativa åsikter om etniska minoriteter. Den kunde också peka på några fall där medierna aktivt deltagit i invandrarfientliga kampanjer och definierat politikens fortsatta inriktning. En annan studie – av bland andra antropologen Peter Hervik – granskade Ekstrabladet och Jyllandsposten 1997 med slutsatsen att de bidrog till och förstärkte en ”moralpanik” som i sin tur ledde till hårdare språkbruk mot etniska minoriteter från ledande politiker.
Men vilken roll spelade nyhetsmedierna för Dansk folkepartis valframgångar 2001? Jag mejlar min fr&a
ring;ga till rapportens författare, sociologen Mustafa Hussain. Och väntar på svar.
Paul Stathams rapport till EUMC om Storbritannien andas optimism. Brittiska medier har skärpt sig, till och med tabloiderna som upptäckt att svarta och asiatiska britter är en växande marknad som inte tolererar rasistiska stereotyper. En ny kompromiss verkar vara: antirasism på hemmaplan och fientlighet mot fortsatt invandring.
En av de orsaker till förbättringen Statham pekar på är den skarpa kritik som aktivister och forskare (särskilt kultursociologer) riktade mot journalistiken under 1980-talet. Statham menar att det empiriska underlaget inte alltid var övertygande, men intensiteten och radikalismen i kritiken tvingade fram en diskussion om nyhetsjournalistiken. Man kan säga att anklagelserna om rasism politiserade journalistiken. Striden om tolkningsrätten drogs in i en större samhällsdebatt och blev en huvudfråga.
I Sverige är vi 2004 fortfarande långt från den diskussionen. Jag skickar ett mail till Ylva Brune och får svaret att Nyheter från gränsen än så länge bara recenserats i en dagstidning.

17 augusti
Svar från Mustafa Hussain. Nej, det verkar inte finnas några undersökningar om nyhetsmedierna och valresultatet 2001. Men han skickar en text han skrivit till antologin Islam i bevægelse där han pekar på hur en debatt i dansk public service-tv bidrog till att invandring och terrorism blev gemensam huvudfråga i valrörelsen. ”Det blev startskottet på en av de värsta kampanjer mot landets mest sårbara minoriteter i samtliga dominerande medier i landet. Några dagar senare visade opinionsmätningarna att väljarna rankade invandring och terrorism som det största problemet”.
Och från Peter Hervik, nu vid Malmö högskola, som jag också mailfrågat kommer svaret att nyckeln ligger tidigare, närmare bestämt runt 1997, det år som Hervik och hans kollegor skrev sin rapport om (se 16 augusti). Hervik menar att det då fanns ett informellt samarbete mellan Ekstrabladet och Dansk folkeparti, inte minst under en tre månader lång kampanj som kallades ”De fremmede”. Jag tänker att det ser ut som ett symbiotiskt samförstånd där Ekstrabladet hade kommersiella intressen och DF politiska. Ungefär som förhållandet mellan det svenska kungahuset och Aftonbladet/Expressen.
Den typen av nära samförstånd är just nu svåra att föreställa sig i Sverige. Men var det verkligen en ren tillfällighet att det krisprogram Malmö stad lade fram i början av 2004, ”Välfärd för alla”, gav ungefär samma bild av de så kallade invandrarna som nyhetsjournalistiken gjort under många år (problem, börda, kriminalitet och helt enkelt för många)?
Mediernas bilder, stereotyper och berättelser fäster hos allmänheten och i politiken. De skrivs inte i ett vakuum. Katarina Wennstam skriver om hur den snedvridna rapporteringen om våldtäkter leder till att människor hon möter på föreläsningar och redaktioner faktiskt tror att det nästan bara är svartskallar från storstäderna som gruppvåldtar. Att offren är vita kvinnor som varit oförsiktiga att umgås med just svartskallar. Och att förklaringen är kulturell.

20 augusti
i går spelade Sverige 2 – 2 i vänskapsmatch mot Holland. I dag dominerar Zlatan Ibrahimovic sportsidorna på ett sätt som bekräftar allt Agneta Furvik sade i juni.
I en besk krönika i Svenska Dagbladet filosoferar Jan Majlard över ursprungets betydelse. ”Ändra beteenden är nästan lika svårt som att plocka ner månen,” skriver han. Det syns tydligt ”vad den storväxte liraren från Rosengård är gjord av”. Han är brutal, självisk, opålitlig och en taskig kamrat. Han har kort sagt ”huliganfasoner”. Naturligtvis är det ursprunget som ibland slår igenom den svenska fasaden. Zlatan är som dr Jekyll och mr Hyde, skriver Majlard i en klassisk bild av de vita borgarnas patologiska skräck för den assimilerade proletären, negern eller juden. Hur mycket man än försöker är man alltid ”den andre”, främlingen, svartskallen, mardrömmen.
Han fortsätter:
”Sitt eleganta 2-2-mål på volley saluterade han upp mot den södra kortsidan på samma uttryckslösa, arroganta sätt som Thierry Henry brukar fira sina fabulösa fullträffar på Highbury. Målgesten uttryckte artistisk arrogans.”
Behöver jag påpeka att Henry också är svartskalle.
Är Jan Majlards krönika exempel på rasistisk arrogans?
Ja, den kan läsas så.
Betyder det att Majlard är rasist?
Nej, inte nödvändigtvis.
Samma dag återvänder Ole Rothenborg till Rosengård och knivmordet. Den här gången i en stor nyhetsartikel i Dagens Nyheter från en protestdemonstration efter mordet. Sammanhanget är det vanliga – våld och skadegörelse – men den här gången släpps invånare från Rosengård åtminstone fram med egna röster och som en kollektiv kraft med gott uppsåt. Det hindrar inte att reportern påstår att det finns en ”våldsvåg som svept över Malmö den senaste tiden”. Underförstått att den har sitt upphov i just Rosengård. Men påståendet motsägs i samma artikel av polisen, som däremot påpekar att flera våldsbrott uppmärksammats ovanligt mycket – i nyhetsjournalistiken naturligtvis.

23 augusti
På pendeltågstationen plockar jag upp Metro. I dag för första gången med svartskallebilagan Gringo. I sin ledare skriver Zanyar Adami: ”Mediesverige behöver skakas om. En homogen journalistkår har skapat en likriktning i rapporteringen.”
Och i radioprogrammen Hülyas hörna har jag under augusti kunnat höra några begåvade tonåringar från Rosengård ge stadsdelen liv bortom stereotyperna, exotismen och skräckskildringarna – långt från Ole Rothenborgs artiklar i Dagens Nyheter.
Från samma stad kommer också Mana, sedan några år ett radikalt antirasistisk magasin, som skapades av en grupp unga svensk-iranier. I dag är den självklart centrum för en ny attitydskarp svartskallejournalistik.
Man kan dra intressanta paralleller till de strategier som feministiska kvinnliga journalister framgångsrikt använde på 1960- och 70-talen. De lyckades skapa kritiska plattformar inne i de mansdominerade nyhetsfabrikerna genom speciella kvinnobilagor, -redaktioner och radioprogram. Ett slags egna rum eller zoner för en annan journalistisk blick. Vedertagna arbetsmetoder och rutiner ifrågasattes. Nyhetsvärderingen kritiserades. Den diskursiva ordningen kunde rubbas. De blev sedan språngbrädor till starka positioner – som skribenter, nyhetsjournalister och chefer – på allmänredaktionerna.
För något år sedan deltog jag i ett panelsamtal om rasism i nyhetsmedia. Det enda jag verkligen minns är hur journalisten Lina Makboul oupphörligen, under hela kvällen, hamrade in en enda mening: ”Det måste bli fler blattar på redaktionerna”.
Makboul har naturligtvis rätt. Det skulle vitalisera och bredda journalistiken, precis som Zenyar Adami påpekar i Gringo. Ge ber&aum
l;ttandet och nyhetsvärderingen större vidvinkel, ifrågasätta och även omöjliggöra de framkallade stereotyperna.
Men det skulle också placera samhällskonflikterna mitt på redaktionsgolvet. Journalister och redaktörer skulle tvingas hantera frågor om diskriminering, rasism och orättvist bemötande på den egna arbetsplatsen. På så vis få lättare att se orättvisornas små mekanismer utanför fabriksmurarna. Ungefär som när kvinnliga journalister utmanade männens redaktionella brödraskap.
Många talar entusiastiskt om olika former av positiv särbehandling och riktade rekryteringsprogram som lösningen. Men de brittiska erfarenheterna är nedslående. 1995 fanns det 5000 anställda journalister i landets nationella nyhetsmedier. Av dem kom 30 från så kallade minoriteter. De ambitiösa rekryteringsförsök som bland annat BBC sedan prövat verkar i hög grad ha motverkats av de samtidiga rationaliseringarna och nedskärningarna. De som tvingats gå först är just de man egentligen ville ha in.
Svartskallejournalistik är ett absurt begrepp – för många till och med stötande – laddat av fällor, inlåsningsrisker och stereotypfaror. Men samtidigt också ett slags egenorganisering mot den vita maktstrukturen, det ”privilegieupprätthållande systemet”. Kanske krävs det sådana egna rum, zoner, gemensamma plattformar – som Gringo, Hülyas hörna och Mana – för att framgångsrikt kunna storma in och vända berättelsen rätt.

24 augusti
Ylva Brunes bok träffar även mitt eget skrivande. Jag försöker hålla undan. Men det går inte. Alla som skriver om eller diskuterar rasdiskriminering, integration och så kallad mångkultur känner regelbundet hur orden och begreppen ger vika. Begrepp som används för att beskriva samhället och vardagslivet rymmer i vissa fall associationskedjor och bilder som låser fast verklighetstolkningen i just de strukturer man vill kritisera och lämna. Till exempel ”invandrare”, ett begrepp som används om vissa som har invandrat, inte om andra trots att de invandrat men samtidigt om människor som aldrig flyttat ens från sitt kvarter. ”Mångkultur” och ”miljonprogramsområde” är lika problematiska. Lägg alla tre begreppen i samma mening och tvångströjan sitter på plats.
Men vad gör man istället? Vilka ord och begrepp kan man använda för att låsa upp föreställningarna och underminera strukturerna?
Ibland är det som en katt och råtta-lek. Vi skapar nya ord. Som genast sugs upp av administratörer, sociala ingenjörer och mediafabrikörer för att legitimera just de maktordningar vi ville ifrågasätta. Språket och beskrivningarna kan kännas som en järnbur. Jag har ofta suttit på seminarier, i paneler och diskussioner där alla deltagare uttryckt samma förtvivlan inför ordens snorhala karaktär. Man vill inte använda begreppen, men tvingas till det för att kunna kommunicera. Språkspelet är förbestämt, fastlåst, bekräftande och förhindrar den fantasi som krävs för att tänka och göra förändring.
För två år sedan skrev jag boken Europas ansikte – rasdiskriminering eller mångkultur? och jag minns hur svårt det var att inte halka in i den övergripande diskurs som beskriver invandring och de invandrade som problem. Ofta gled jag omärkligt in i mönstret och tvingades skriva om.
När jag nu läser Ylva Brunes bok kommer ändå frågorna smygande. Särskilt gäller det bokens korta reportagedelar och möten med människor i Alby, Fittja och Akalla. Och jag ser nu hur stereotyperna trots mina försök finns kvar.
Ibland får jag reaktionen att det här blir ju så svårt och laddat och minerat att man inte längre vågar prata om frågorna. Det kan vara ett ärligt uttryck av förtvivlan som jag då och då delar. Men reaktionen kan också vara ett försök att bagatellisera, i likhet med den eviga negerbollsdispyten: Varför kan inte en negerboll få heta negerboll precis som den gjorde när jag var barn? Det är en strategi som känns igen från maktkonflikter som utspelas kring kön och klass. Ett slags maktpositionens arrogans. En symbolstrid om vem som har makt att beskriva, tolka och bestämma.
Rasismen har av många författare, intellektuella och forskare beskrivits som en labyrint. Den förändrar språkdräkt och utseende mellan tid och plats. Man går vilse, vet till sist inte var utgången finns och inte heler var man kom in. Runt varje hörn gömmer sig en ny gåta.
Men rasismens rum är även en spegelsal. Bakom ”de andra”, som också befinner sig i rummet, ser man alltid sin egen spegalbild. Hur man än vänder möter man sig själv, inte bara som det egna språkets oinskränkta mittpunkt utan samtidigt som en av ”de andra”. Det är på en gång obehagligt, förvirrande och den nödvändiga utgångspunkten för förändring.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.