Prolog: Motverka polariseringen

Kriget mot terrorismen hotar att spränga demokratin i luften och tränga ut vänstern i marginalen.

Under fyra år med George W Bush har lögner och bomber bränt jorden. FN degraderats och gjorts lika maktlöst som under det kalla kriget. Nya murar börjat byggas – förut genom Berlin, nu genom Jerusalem. Den revolutionära islamismens totalitära feber har fått ny oväntad energi. Frihetens platser krympt. Dimman tränger på från alla håll.
Det amerikanska presidentvalet angår hela världen. Mer så än någonsin tidigare. Ibland tänker jag att de som påverkas minst är amerikanerna själva. Kansas förblir en solig plats. Majsen växer hög även nästa sommar. Men hur går det med Bagdad, Faluja, Teheran och Ramalllah?
Kriget mot Irak påminner mer och mer om Vietnam. Redan för sex månader sedan var kriget förlorat för USA och Storbritannien. Nu tusen döda amerikaner och fler än 10000 irakier. Varken militära eller politiska lösningar ser trovärdiga ut. Men nederlaget drar ut på tiden och blir djupare, svartare, dödligare för varje vecka, månad och år som går.
Det sista hoppet är att valen i januari verkligen genomförs. Eftersom Irak är tänkt som en enda valkrets fungerar det även om städer som Faluja ställer sig utanför eller sjunker i krigskaos.

Bush säger att USA och världen trots allt blivit säkrare efter Saddam Husseins fall. Han har fel. Förmodligen var till och med Irak en tryggare plats under Husseins terror än efter befrielsen. Om några år är det fullt möjligt att irakier med nostalgisk längtan ser tillbaka. Skillnaden mellan befrielse och frihet är en gammal erfarenhet.
Kriget i Vietnam slutade med Pol Pots folkmord i Kambodja. Det är naivt att inte befara motsvarande katastrofer i Mellanöstern, inte nu men med tiden, i takt med att våldet och terrorn skruvas upp och fanatismen radikaliseras. I Sydostasien var kommunismen folkmordets ideologiska ram, i Mellanöstern har islamismen samma potential med tiotusentals döda algerier som första milstolpe.
Det finns en avgörande skillnad mellan Vietnam och Irak. Då var USA visserligen inte ensamt imperium, men ett starkare. Michael Walzer, Emmanuel Todd, Immanuel Wallerstein och andra har påpekat att den nya amerikanska imperiepolitiken saknar ekonomisk och politisk grund. Den vilar darrigt på en neokonservativ dröm och ett felaktigt antagande om den egna styrkan. Bill Murrays vilsenhet i filmen Lost in Translation ligger närmare den amerikanska sanningen.

Det är också möjligt att de globala nätverk och flöden som Manuel Castell beskrev empiriskt i sin trilogi om globaliseringen och Hardt och Negri filosofiskt (rent av metafysiskt) i Imperiet underminerar förutsättningarna för klassiska politiska och geografiska imperiebyggen. Men svaga imperier som lever i en ideologiskt präglad fantasi kan just därför bli mer våldsamma och doktrinära än starka och självmedvetna.
I det här numret av Arena beskriver Ulf B Andersson den globala Gulagarkipelag av fångläger, förhörsceller och tortyrcentraler som USA byggt upp efter 11 september. En gränslös övärld av rättslöshet där skriken från de som får läpparna brända av glödande cigaretter aldrig når ut. Utanför arkipelagen blir bombdåden fler. Även i kriget mot terrorismen har den amerikanska strategin slagit fel.
Fyra år av neokonservativ politik kan rullas tillbaka. Bush eller Kerry gör skillnad. Men inget är enkelt. När Nixon vann valet 1968 lovade han att lämna Vietnam. Vi vet hur det gick. Men blir det åtta år med Bush förändras världen för en livstid. Institutioner och regeringar anpassar sina handlingsmönster, konfliktlinjer cementeras, våldet trivialiseras. Oavsett om imperiepolitiken bygger på en dröm eller reell styrka.
Det framgångsrika irakiska motståndet kommer i första hand från olika islamistiska grupper och nätverk, men även för de traditionellt nationalistiska verkar islam överta den ideologiska roll socialism och sekularism hade tidigare. För en vänster värd namnet är det ett uppenbart problem. De »goda krafterna« – de sekulära demokrater, feminister och andra – som finns i Irak sprängs i luften eller trängs ut i marginalen.
Risken är stor att hela Kriget mot terrorismen driver fram samma process men i större skala. I Le Monde Diplomatique (sept/04) skriver islamologen Olivier Roy att al-Qaidas utvecklingspotential ligger i att adoptera kritiken mot en orättvis globalisering och förvandla sig från religiöst till politiskt och socialt avantgarde. Och i Middle East International (1/03) beskrev Hisham Aidi för ett år sedan hur unga arga systemkritiska människor i USA och Europa börjat söka sig till radikala islamister i stället för som tidigare till anarkistiska och socialistiska grupper.
Vänstern kan aldrig stödja revolutionära islamister. De representerar visserligen drömmen om den stora samhällsomvandlingen, men inte frigörelse utan disciplinering, reaktion och instängning. Men i ställningstaganden mot USA:s imperiepolitik riskerar gränsen att omärkligt suddas ut. Upproret som ikon och ideal ges större betydelse än det egna idéarvet. På 1930-talet betraktade kommunisterna under några år kapitalismen och inte nazism och fascism som huvudfiende. Det var ett ödesdigert misstag.

Om det blir ytterligare fyra år med George W Bush, och de tjocka dimbankarna släcker ljuset, blir uppgiften att motverka den polarisering som både neokonservativa tjänstemän i Washington och revolutionärerna i Pakistans berg och på Iraks slätter strävar efter. Frihetens rum finns där emellan. De måste hållas öppna. Den vänster som sviker är reaktionär.
/ PER WIRTÉN

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.