Scenen står tom

Yassir Arafat lämnar scenen, försvinner in i de dunkla rummen bakom dekoren och en epok i den långa Palestinakonflikten följer honom i hälarna. Inte bara för att en central politiker nu är borta. Förändringen är större än så. Ett epokskifte med nya ramar och spelregler för konflikten. Man kan säga att hans slut är väl tajmat med det stora skeendet.

Arafats tid kulminerade och klingade av med Osloprocessen. Målet för hans långa sega strid med sina egna, med de andra och hela världen tycktes under några månader ligga på andra sidan dalgången, synlig och kanske möjlig: en delning av Palestina i två oberoende stater. Något som kunde kallas rättvisa. I bästa fall en ny början för hela regionen.
Det är som att han blev blind av möjligheten och inte såg hindren, fällorna, bakhållen. Det fanns kritiker. Edward Said pekade obönhörligt på Osloprocessens ihåligheter. Andra hur Arafats kontrollsjuka inskränkthet och apparatens korruption sänkte alla ansatser till levande frihet. Och åren förmörkades av Israels sämsta, lägsta, mest hopplösa politiska ledare nånsin: Netanyahu, Barak och Sharon.
På slutet blev det en plågsam vandring över scenen.
Det finns inte längre någon möjlig tvåstatslösning och fredsprocessen är slut. Var slut redan innan sammanbrottet i Camp David sommaren 2000. Ehud Barak och arbetarpartiet hade länge visat att de inte begripit vad avkolonisering och rättvisa verkligen innebar. Arafats största politiska misstag var att han inte sade ifrån långt tidigare. Misstaget kostade nederlag, våld och förnedring in i det sista.
Nu väntar ett nytt skede.
Den länge entydiga gränsen mellan Israel och ockuperade områden är upplöst. Bosättningarna har växt till ett tätt system av städer, förorter och utposter. De är sammanbundna av tydligt segregerade infrastrukturer och vägnät. Omöjligt att rycka upp. Den omtalade muren skär sönder landet och skapar nya gränser.
En apartheidliknande stat växer fram. Den uppfinns i steget av politiker, administratörer och entreprenörer. Palestinierna skiktas i ett sofistikerat maktsystem för effektiv kontroll: palestinier i Israel, i Jerusalem, i olika sektorer med olika grad av frihet på Västbanken och längst ner i helt inringade och avskiljda områden som Gazaremsan och staden Qalqiliya. En israelisk reträtt från Gaza bekräftar bara bilden. Att tala om ockupation börjar bli meningslöst. Något annat växer fram. Förtrycket växlar skepnad. Men också motståndet. Kanske en långsam resa mot ett sydafrikanskt läge.
Att Arafat gått ut är som en symbolisk bekräftelse på skiftet.
Nu kommer nyhetsmedia fördjupa sig i frågan vem som kommer efter samtidigt som hans korrupta entourage sliter varandra i bitar för att försvinna ut dom också. Men som vanligt avgörs palestinsk politik i civilsamhället. Inte på torget i solnedgången, utan på barrikaden i tårgasen.
Den rörelse som nu prövas och vägs där ute i röken stavas Hamas. Och i israeliskt fängelse sitter Fatahledaren Marwan Barghouti och väntar på möjlig entré. Scenen står tom.
Per Wirtén

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.