Fela i mitt hjärta

Fela är död men tillbaka. The Black President från Lagos. I höst som jättefestival på Barbican i London. Konserter, dokumentärfilmer, nya cd-skivor, workshops, föreläsningar och klubbnätter.

Jag ser Tony Allen med sitt 15-mannaband och gästartister. Damon Albarn från Blur joggar runt en stund. När Fela Kuti skapade sin afrobeat under 1970-talets legendariska nattsessions på The Shrine i en av Lagos härjade förorter hade Allen en viktig roll.
På stora filmdukar ser jag Fela röra sig, karismatisk bandledare, saxofon och rykande joint, spektakulärt sminkad och omgiven av sina queens. Gamla filmsekvenser med stark magi. En afrikansk ikon som nu återtar sin plats.
De omisskännliga blåsriffen, piporglarna, det hypnotiska funkhacket som bara rullar på och på i tio, tjugo, trettio, fyrtio minuter utan slut och hans mässande, mumlande, ljudhärmande, agiterande sång. Dansmusiken från swinging Lagos upphettad med James Brown, black power och Funkadelics utfreakade afropsykedelia. Omöjlig att disciplinera. Svår att förvandla till lönsamt Marleystajlat varumärke.
Han kom ur en optimistisk modernitetsrörelse. Lagos på 1960-talet. Konst, musik, poesi, stadsplanering och politik. Det stora afrikanska steget. Snart förbytt i sin motsats. Fela Kutis epok är besvikelsens, den nigerianska militärdiktaturens och terrorns. En farlig tid att leva.
I Los Angeles läste Fela Malcolm X och träffade afrorevolutionärer. Tillbaka i Nigeria utvecklade han en vildsint blandning av urkommunism, hedonism och afrocentrism. Nattklubben The Shrine. Det egna kvarteret, ”Republiken Kalakuta”, där han bodde med sina queens, musiker och hangarounds. Regelbundet stormat av polisen. Misshandlad och fängslad otaliga gånger. En zon av våld, motstånd, erotik och musik. Inte alltid smickrande för Fela som ofta provocerade fram repressionen som den vore livsluft. ”Han visste att inget kunde uppnås med moderation och därför straffade de honom,” säger sonen Femi i en intervju.
Felarensässansen är påtaglig. Jag kollar in nyutgåvor av hans oräkneliga skivor och nya samlingar som dubbel-cd:n ”Music is the Weapon” med gammal timslång dokumentär på dvd som bonus. Filmen sätter in musiken i den våldsamma samtiden: lynchningar, avrättningar, polisbrutalitet, korruption och en oberörd påfågelselit. Bilderna från The Shrine – korrugerad plåt, stora graffitiliknande målningar och Felas scennärvaro – känns omtumlande moderna.
Felas europeiska närvaro tonade paradoxalt bort samtidigt som den afrikanska musiken erövrade kontinenten. Fokus gick från Lagos till den mer estetiskt raffinerade musiken från Mali och Senegal. Fela passade inte i 1990-talets Wallpaperdesignade cafémiljöer. För politisk. För galen.
Nu är tiden en annan. Samtidigt med evenemangen på Barbican pågår European Social Forum i London. I vinter är det dags för ett nytt globalt rättvisemöte i Porto Allegre. Tiden och Fela gungar äntligen tvilling. Sju år efter hans död. Jag har lyssnat på musiken till och från i över 20 år. Men först nu känner jag: Wow!
Senare på kvällen är det klubbnatt med dj-kollektivet The Shrine – ett av Londons mest kända. I flera år har de utgått från Felas afrobeat, mixat om, spelat och propagerat. Tid och plats svajar till. En antikolonial musikscen har förflyttats till en antirasistisk i imperiets hjärta.
Per Wirtén

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.