Frågan obesvarad. Var det bra så?

EU:s kris är lika mycket de nationella regeringarnas, kanske hela kontinentens. Läget är allvarligt. Status quo är eliternas dröm och nedmontering reaktionärernas. Unionen behöver – fortfarande – en ny styrelseform. Och du måste vara med att skriva den.

Förslaget till konstitution är plötsligt förvandlat till arkivmaterial i giftskåpet. Frågan om hur Europa ska ordnas upp är fortfarande obesvarad, med svårtolkade nejröster som explosivt bränsle: Vad röstade man egentligen för när man röstade mot? Den stora striden kommer därför nu, som konsekvens av valresultaten och de starka nejopinionerna i hela nordvästra Europa.
Man kan tänka sig tre möjliga vägar, beroende på vad folken röstade ja till — när de röstade nej. Men vägvalet avgörs inte i första hand av hur folken egentligen röstade, utan hur resultaten tolkas.
När Anne-Cécile Robert i Le Monde Diplomatique (juni 05) drog slutsatsen att valresultaten ”bekräftar behovet av ett nytt, mer demokratiskt Europa” så pekade hon mot den progressiva vägen. Långsamt har medborgarna genom folkomröstningar och opinionsundersökningar brutit sig in i Europas konferensrum. Den slutna elitistiska avant-gardemodell som Jean Monet, Jacques Delors och unionens andra pionjärer använde för att bända upp gamla sega nationsgränser, maktstrukturer och tankesystem har därmed gjort sitt och kollapsat. Deras tanke var att skapa strategiskt placerade institutioner för att binda samman kontinenten och övervinna historiens mardrömmar. Politiken blev mirakulöst framgångsrik. Men inte längre. Nejen i Frankrike och Holland måste tolkas som en avgörande vändpunkt.
Slutsatsen är att unionen behöver en ny styrelseform. En ny filosofi. Man kan säga att konventet som diskuterade fram konstitutionen var ett uttryck för en sådan slutsats. Konstitutionens ambition var att formulera detta nya. Konventets öppna arbete var förmodligen mer demokratiskt än något motsvarande i Europas historia. Men det var samtidigt så fast cementerat i det gamla, personifierat av Giscard d’Estaing, att den fastnade i ett mellanläge; i ett ingenmansland.
Den franska vänstern argumenterar också för ett ”socialt Europa”. Därför även ett starkare politiskt centrum. Nationella veton leder annars till att länder tar chansen till fördelar på arbetarklassens bekostnad, genom dumpning av skatter, rättigheter och löner. Europeisk välfärdspolitik kan inte längre tänkas utan övernationell politik.
Men de politiska krafter som kan driva på mot den progressiva vägen är svaga. Nästan obefintliga. Där finns egentligen bara Europafacket, några små partier, sociala rörelser och nätverk.
Den reaktionära vägen ligger öppnare. Genom en långsam reträtt mot ökat nationellt självbestämmande leder den till att hela Europaprojektet faller sönder och fragmenteras.
Nejen kan enkelt tolkas som välmående länders försvar av sina privilegier. Man vill behålla egna europeiska friheter, men begränsa de fattiga östeuropéernas. Helst avskaffa unionens omfördelningspolitiska ambitioner, där fattiga regioner gynnas på de rikas bekostnad. Och helt klart säga nej till turkiskt medlemskap — till muslimer i största allmänhet.
Det var ett nationellt sinnat nej till utvidgningen av EU, den process som konstitutionen skulle kodifiera, skriver den erfarne politiske kolumnisten William Pfaff i New York Review of Books (12/05). Han är nöjd med resultaten och konstaterar att unionen måste inse sina begränsningar.
Tanken att marknaden ska vara stark och gränslös, men politiken svag och utspridd, leder till sönderfall; till att integrationen bromsas och rörelsen vänder.
Sommarens gräl mellan Blair, Chirac och Schröder — där nationella, och personliga, maktintressen slog ut alla andra hänsyn — förstärker känslan av total kris. EU-kommissionen är handlingsförlamad och utslagen. Tyskland är i praktiken utan styrande regering, mellan Frankrikes konservativa eliter rasar blodigt inbördeskrig och i Holland skakar själva samhällsgrunden. Tillsammans med de ständiga krisländerna Italien och Belgien blir det en kritiskt stor massa av förlamade eller instabila regeringsmakter. Unionens kris är lika mycket de nationella regeringarnas, kanske hela kontinentens.
Den tredje vägen, som eliterna förmodligen tänker sig, utgår från en konservativ tolkning: att medborgarna röstade nej till ”ett möjligt annat Europa” och ja till status quo. Unionen kan därmed fortsätta hanka sig fram med tidigare fördrag och beslutsordningar, där regeringscheferna låser in sig i slutna rum för att kohandla fram taskiga kompromisser.
Men den radikale brittiske socialdemokraten Will Hutton har förmodligen helt rätt när han, i en lysande artikel i The Observer (5/6 05), dömer ut status quo som en önskedröm. Dagens union fungerar inte. Den klarar inte att ta beslut om nödvändiga välfärdsrefomer och ekonomiska strukturförändringar. Han skriver: ”Problemet är enkelt. Europa kan varken gå framåt [efter Frankrikes och Holland nej] eller förbli det samma. Status quo har dömts ut som illegitimt.”
Den konservativa vägen är ett självbedrägeri och mest ett bekvämt sätt att skjuta upp nödvändiga beslut. Konstitutionens fall har gjort valet om vart Europa ska ta vägen ofrånkomligt. 50 år av diskussion pockar nu på svar.
Förslaget till konstitution hade många svagheter. Den talade inte i någons namn, där fanns inget: ”Vi de europeiska folken…” och demokratin var fortfarande svag. Men den hade ändå varit ett försiktigt steg i rätt riktning. Den hade stärkt politikens centrum. Påståendet att den var nyliberal var en dålig lögn, en reflex från en vänster som bara kan säga nej och förlorat förmågan att formulera idéer om hur man tar sig vidare till en bättre ordning. Risken är stor att den vänster som sade nej begick ett ödesdigert misstag.
Det är helt enkelt dags att skärpa sig i Europafrågan. Det går inte att fortsätta rycka på axlarna eller slentrianmässigt tycka att unionen inte angår vanliga européer. Läget är för allvarligt. Striden efter nejsegern för viktig. Vänsterpartiets och miljöpartiets hållning har ofrivilligt placerat dom på samma sida som den europeiska reaktionen. Socialdemokraternas ovilja att ta ställning till kärnfrågan — hur Europa ska se ut — har gjort dom lealösa som kramdjuren på Toys’r’Us.
Uppdraget är egentligen enkelt.
Europas ekonomi måste få fart. Arbetslösheten besegras med nya jobb. Frankrikes och Tysklands oförmåga att reformera sina välfärdssystem har nu så katastrofala konsekvenser att det blivit alla européers angelägenhet. Det är dags att städa ut de monetaristiska doktrinerna. Anledningen till att USA:s ekonomi växer snabbare är ju att landet gjort just det och valt en bakvänd keynesiansk variant. Den nu arkiverade konstitutionen peka
de ut full sysselsättning som ett politiskt mål, och kunde ha blivit verktyget för att skriva om Centralbankens uppdrag. (Den svenska vänster som kallade förslaget nyliberalt var så förblindat av sitt nationella EU-hat att de aldrig läste den delen trots att den stod först.) Och behovet av en gemensam utrikespolitik är akut. Det amerikanska imperiet får inte fortsätta vara ensamt maktcentrum.
Den europeiska Attacrörelsens svar på valresultaten — ”Plan ABC” — är det mest hoppingivande att sönderfallet kan undvikas. De utvecklar idén om ”ett socialt Europa” och har utlyst ett eget Europakonvent i december. Man kan ha invändningar mot enskildheter i deras programutkast, men här finns en grund för ett första övernationellt progressivt Europaparti (www.attac.nu).
Vänstern uppdrag är helt enkelt att fortsätta argumentera för en politisering och demokratisering av unionen. Striderna om tjänstedirektivet och kring utnämningen av Buttiglione som kommissionär bröt på det viset upp föreställningen om EU som ett politiskt neutralt, närmast hegemoniskt, projekt dominerat av elitistiska franska tjänstemän. Unionen behöver fler sådana konkreta politiska strider. Attac pekar på några möjliga sådana i sitt programutkast.
Det finns inget andra sätt att få in Europa på den smala progressiva vägen — så smal att majoriteten av svensk vänster inte ens fattat att den finns — än att politisera och demokratisera, mer och mer. Men det sker inte av sig självt. It´s up to you.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.