Naturen, Nina Björk och jag

Jag har varit sjuk i två veckor. Inget dramatiskt. Men varje morgon har jag känt kroppens otillräcklighet och undrat varför antibiotikan inte tar. I dag är jag mattare och tröttare än i går.

En av de här långa dagarna läste jag Nina Björk i Dagens nyheter (16/11) och undrade vad hon egentligen menar när hon skriver att människan ”enbart lever inom en levande naturs gränser”. Att läsa hennes argumentation att återvända till kroppslighet och natur, hennes längtan efter äkthet (DN 11/10), samtidigt som man är sjuk och sätter sitt hopp till läkemedelsindustrins laboratorieframställda produkter är märkligt. Hennes oklara ord får då innebörder som hon kanske inte avsett. Jag är inte långt från den utsatta situation hon ofta beskriver, och är just därför helt koncentrerad på att övervinna den så kallade naturen. Jag vill inte återvända till den, jag vill bort från den.

I en text på Newsmill.se (14/10) identifierar Karolina Ramqvist ett konservativt stråk bland feminister, dit hon räknar Nina Björk; en politisk längtan, som Svenska dagbladets kolumnist Elise Claeson kallar ”bakåt, inåt, hemåt”, där nyckelorden heter biologi, omhändertagande, familj och natur.

Jag vet inte om etiketter är så intressanta, men slås ändå av att Björk och jag – som båda identifierar oss med politiska vänstertraditioner – utgår från diametralt motsatta poler när vi skriver om människans frigörelse och jämlikhetspolitik. Nina Björk från tanken att människan är bunden av sin natur. Medan jag, med samma tillspetsning, väljer den franska kunskapsfilosofen Bruno Latours slutsats: ”Tack gode Gud att naturen kommer dö. Ja, den store Pan är död. Efter Guds död och människans död blev naturen också tvungen att ge upp andan. Det var sannerligen på tiden: Vi var nära den punkt där allt politiskt engagemang skulle blivit omöjligt att vidmakthålla.”

Varför blir det så olika? Båda grundar vi dessutom våra slutsatser i en kritik av den ursprungligen liberala föreställningen att människor är individer. Nina Björk utvecklar den i sin avhandling Fria själar. Först läser hon John Locke och John Stuart Mill. Sedan visa hon hur Victoria Benedictsson brottades med individens murar. Det är fantastisk läsning. Jag gjorde ett liknande, men annorlunda, försök i The Crazy Swede för ett år sedan.

Kritiken av individen står bara i sin början. Den kommer bli en av de svåraste uppgörelser människor står inför de närmaste decennierna, med både etiska och politiska konsekvenser. Och det blir antagligen röster från naturvetenskapen – genforskare, medicinare, neurologer – som kommer smula sönder idén om människan som individ. Deras slutsatser ger den annars gamla kritiken helt ny karaktär.

Även om man delar den här fundamentala kritiken kan man alltså landa på olika platser. Det är inne i själva kritiken vi går åt olika håll. Vid en skiljeväg som ställer till politisk oreda.

Jag delar till exempel inte alls hennes slutsats att den liberala individen saknar kropp och gränser, som hon skriver i Fria själar. Genom det myller av röster, och levd erfarenhet, som framkallade individbegreppet decennierna mellan Locke och Mill förankrades individen i högsta grad i en kropp. I den kunde man återfinna ett autonomt inre jag, en kärna av äkthet och ett samvete. Romanen om Robinson Crusoe gestaltade den befästa manliga individen som homogen och förankrad i naturen. Parallellt prövades en lika naturgiven, och underordnad, kvinnlig individualitet ut.

Individen blev under 1700-talet allt annat än gränslös. Den kategoriserades mycket noga för att ges fast identitet: genus, ras, sexualitet, klass. Man kan säga att varje individ fick ett slags manuskript hur livet ska levas för att uppfattas som sant och äkta.

De ekonomistiska och självskapande pusselbitar Nina Björk identifierar hos Locke och Mill var viktiga, men för tunna för att ensamma framkalla den massiva suggestionskraft föreställningen om individen fick. Kanske för att de saknade kropp och natur, som Björk skriver. När hon negerar det individuella blir svaret därför att återvända till just natur, kropp och inre äkthet.

Om man däremot anser att individbegreppet är fast förankrat i kropp och natur blir vägen till människans frigörelse, negationen av individen, att spränga de befästningsverk Robinson Crusoe uppförde kring sin mänsklighet. Murarna är byggda på våra kroppar – hudfärgen, en lantarbetares händer, könsattributen. Kroppen är redan där. Och den är vårt fängelse.

Det finns också en annan skillnad. Nina Björks kritik av den oberoende individen tar fasta i vårt absoluta beroenden av varandra. Utan andra människor är jag inte människa. Men jag tror att de nya beroenden som nu tillkommer, och får individbegreppet att slutligen gå i bitar, växer ur digital kommunikation, bioforskning och teknisk utveckling. Inte minst de landvinningar som övervinner kroppens biologiska gränser: stamcellsforskning, överföring av biologiskt material, genterapi och (mar)drömmen om kloning. I biovetenskapens sken blir tanken på den enskildes särart och autonomi bedräglig. Alla talar om 2000-talet som individens epok, men i själva verket rinner föreställningen undan som sand mellan fingrarna – och med den en rad andra som natur, kropp, äkthet, gränser och identiteter.

Om detta skriver inte Nina Björk. Kanske därför att rörelsen ”bakåt, inåt, hemåt” inte riktigt överensstämmer med hela den här upplösningen av det tidigare naturligt givna.

Jo, kanske skriver hon ändå. I artikeln i DN identifierar hon möjligheten ”att temporärt frigöra sig från kroppslighet och natur” med privilegierade män, med affärsmän på flygplan. Det har uppenbarligen varit så. Men i allt mindre grad. Och är det inte en rimlig ambition för modern global jämlikhetspolitik att alla ska ha rätt till bromsmediciner, glasögon, njurtransplantationer och andra hjälpmedel som frigör från kroppslig otillräcklighet?

Jag tolkar Nina Björks svar som ett nej. Ty denna flykt från naturen är en ”fantasi som riskerar att ödelägga själva förutsättningarna för våra liv.” Därför ska feminismen inte ägna sig åt den här typen av förfalskningar och manipulationer av kropp och natur. Då förstår jag inte längre. Eller har jag missförstått allt hon skriver? Jag vill veta. Jag vill förstå vad hon menar. Hennes ord är ännu så dunkla, så tvetydiga, så öppna för tolkningar. Och de rör vid det viktigaste.

Jag undrar helt enkelt hur en politik baserad på begrepp som natur och kroppslig begränsning ser ut när det gäller överlevnadsfrågor som bara kan lösas genom att naturen – ja hela biosfären – dras in i det politiska och görbara rummet. F
rågor som till exempel klimatförändringar och de sjukdomar som plågar, i första hand, det södra halvklotet.

Om några timmar ska jag ta ännu en vit tablett från asken med Amimox. Febern är på väg tillbaka. Jag måste ringa vårdcentralen igen. Mitt hopp står inte till naturen, men till laboratoriet som bilden för icke-natur.  Per Wirtén  

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.