Mångkulturens Europa

Det höjs röster att Europa måste ge upp sina mångkulturella ambitioner. De kommer från alla håll. Jag ser dom på kultursidorna och hör dom i Europas huvudstäder. Inte längre från bara nationalistiska och rasistiska kretsar, utan nu djupt inifrån etablerade partier och rörelser: från socialdemokrater, liberaler, författare och intellektuella.

De vulgära bland dem påstår att mångkultur leder till civilisationskrig och att tolerans banar väg för en union av moskéer i stället för en union av demokratier. De mer sofistikerade kritikerna nöjer sig med att beklagande konstatera att det mångkulturella var fina ideal. Men att det nu är dags att sluta drömma.

Jag kan inte låta bli att tycka att det är ett sorgligt spektakel. Jag borde bli arg. Men blir mest förvånad – och besviken.

Det är som att hela busslaster av samhällsdebattörer och politiker ger upp sina politiska ambitioner när de behövs som mest, just i det ögonblick då konflikterna bränner till på allvar. Vad trodde dom egentligen? Kanske att den mångkulturella politiken skulle lösa invandrarsamhällets alla svårigheter som med magisk confetti. Det blev inte så, och nu är de besvikna.

Idén om ett mångkulturellt Europa har gång på gång sprängts sönder i tusentals tragiska bitar under de senaste åren. Bomberna i Londons tunnelbana, morden på Pim Fortuyn och Theo van Gogh i Holland, Muhammedkarikatyrerna i Jyllands-Posten för att nämna några. Men varje gång har samma idé på ett märkligt envist sätt överlevt och återkommit. Kanske inte i dagstidningarnas kolumner. Men ute i staden. Det är som att varje smäll lämnat gatorna öde, men efter några timmar har alla strömmat ut igen för att återigen lappa ihop den vardagliga mångkulturella samexistensen.

Ibland undrar jag om alla dessa självutnämnda realister, som vill få oss andra att vakna från den mångkulturella drömmen, nånsin rör sig i Europas storstäder.

Ett mångkulturellt Europa är inget man kan stoppa. Det har redan hänt. Det lever redan sitt eget liv, med alla sina konflikter, missförstånd och förhandlingar. Att säga nej är att bygga sig ett fantasitält på torget. Man kan gå in där, ordna staden som man vill och förtränga det som händer utanför. Det kan verka oskyldigt. Men den typen av politiska fantasier utmynnar ofta i repression och terror – i politiskt våld. Islamismen är en sådan fantasi. Håller Europa på att låsa in sig i en liknande? Holland har beslutat om så kallade integrationstester som är öppet diskriminerande. Danmark fantiserar om rashomogena äktenskap. Italien rör sig mot neofascism.

Det vi i stället borde diskutera är hur det mångkulturella samhället – som redan är här – ska ordnas. Vilka grundläggande principer som ska gälla när Europa nu förvandlats till en invandrarkontinent?

Samma sak gäller invandringen. Migration går inte att stoppa. Den är ett naturligt fenomen i en globaliserad värld. Europas alla murar läcker som såll och Unionens ekonomier behöver varenda invandrare som lyckas ta sig hit. Också här måste frågan vara hur migrationen ska ordnas och regleras – så att inga drunknar i Medelhavet, inga vita européer känner sig hotade och immigrantarbetare får samma rättigheter som alla andra.

Att säga nej är meningslöst. Men det är livsviktigt att ställa frågan vad vi menar.

Mest akut är att lämna synsättet att det mångkulurella samhället innebär att medborgarna delas in i fastlagda kulturella, etniska eller religiösa mosaikbitar. Det är en gammal kvardröjande idé som verkar förfölja mångkulturell politik. Den innebär ju att varje mosaikskärva inte blir en möjlighet bland många andra livsrum och identiteter, utan en plats där människor hålls låsta av gruppens historia.

Den här tolkningen står i vägen för det självklara frihets- och rättighetsprojekt det mångkulturella måste fortsätta vara. Det är ju genom att hänvisa till den egna mosaikbitens kultur eller historia som till exempel män hittar försvar för sina maktordningar, för heteronormativt förtryck och i värsta fall rent våld.

Mångkultur politik behöver vila på annan grund. En som utgår från att alla länder, kulturella gemenskaper och enskilda människor är rörliga och sammansatta av många olika identiteter och föreställningar. Alla måste kunna röra sig fritt mellan mosaikens olika bitar, ingen får bli inlåst mot sin vilja men de som ändå vill vila tryggt i sin tradition måste respekteras. Det är en tolkning av det mångkulturella som brukar kallas kosmopolitisk. De säger bland annat att Sverige inte hålls samman av svenskhet, men av oss som bor här – och vi är alla väldigt olika i våra grunduppfattningar.

Europeisk mångkultur kopplas alltid till just invandring. Är inte det konstigt?

Vi är medborgare i en Union där en massa olika historiska erfarenheter, språk och traditioner försöker samsas för att lösa politiska problem. Det finns ingen gemensam europeiskhet – ingen samlad europeisk identitet. Har aldrig funnits. Ingen vet ju ens var Europas gränser egentligen går. Alldeles oavsett invandringen hålls hela det europeiska politiska projektet samman av en mångkulturell och kosmopolitisk ram.

Alla de röster som nu vill att vi lämnar de mångkulturella ambitionerna bakom oss bör i konsekvensens namn dra samma slutsatser när det gäller Europatanken. Deras alternativ blir antingen en hårt centraliserad Europapolitik där medborgarna assimileras in i likformig europeisk identitet med hjälp av olika tester och krav. Eller att unionen helt enkelt faller sönder till gamla tiders nationalstater.

De nyanserade rösterna i vinden är tack och lov ännu inte där. Men de radikala har redan sett sambandet. Dom säger nej till invandring, avskyr alla former av mångkulturella ambitioner och vill upplösa den europeiska unionen. Det är ju den järntriangeln som förenar Europas olika nationalistiska partier.

Men den europeiska mångkulturella politiken har bara börjat. Den är oupplösligt förbunden med själva Europaprojektet som sådant. Invandringen har egentligen bara spetsat till den verklighet som redan fanns där – den om att få många olika politiska erfarenheter, språk och kulturer att börja diskutera hur man bäst löser gemsnamma problem. Just nu är det de som handlar om rättigheter, friheter och den strukturella rasdiskrimineringen som bränner hetast. Antingen är man med och försöker lösa dom. Eller också retirerar man in i det där tältet för politiska fantasier. Men det finns en kritisk punkt när så många gått in där att hela det europeiska unionsbygget rasar isär.

 
 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.