Det stora slutet

För någon månad sedan hörde jag Massimo d'Alema – italiensk vänsterledare och fd statsminister – ge diskussionen om socialdemokratins kris lite större historiska dimensioner. "Under 200 år har Europa haft en unikt privilegierad position i världen. Den epoken är slut nu." Jag gissar att historikerna kommer bestämma finanskraschen september 2008 som symbolisk slutpunkt. Det var då den euroamerikanska dominansen upphörde. En förändring som påverkar socialdemokrater mer än högerpartier.

Jag har börjat läsa Karl-Ove Knausgårds Min kamp. Det är som att jag läser om mig själv. Som att Karl-Ove var mitt alter ego i ett annat land, ett annat liv. Boken är farlig. När jag börjar kan jag inte sluta. Men det går ju inte, jag måste äta, sova och jobba också.

I helgen öppnades den socialdemokratiska hemligheten för offentligheten. Jag har aldrig sett ett svenskt parti så avklätt, så utan svar på en enda fråga, så hjälplöst. Alla sagor har avslöjats. All uppblåst självgodhet har punkterats. Auran är släckt för all framtid. 

Knausgård ska skriva sex böcker om sig själv. Jag ska läsa alla. I början av Min kamp skriver han: "Jag vill inte att någon ska nå mig, jag vill inte att någon ska se mig och så har det också blivit: ingen når mig och ingen ser mig." Redan efter halva första bokens utgrävning av det egna livet undrar jag vad det där egentligen betyder.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig om hur din kommentarsdata bearbetas.