K-märkta normbrytare

”Kan man vara svensk och religiös?” Det var Klas Grinell som ställde frågan under ett seminarium. Han är intendent på Världskulturmuseet i Göteborg. Jag skrev ner den i min svarta anteckningsbok.

Att föreställningen om svenskhet utesluter religiositet har jag inte tänkt på. Men det stämmer nog. Det som anses normalt är rationellt, upplyst och sekulärt. Jesus är en mycket främmande gestalt.

Jag tittar på frågan och minns hur jag för femton år sedan mötte ett äldre par i Östervåla, Uppland. Vi drack kaffe med småkakor. På bordet låg Bibeln och ute sjönk vinterljuset samman. Under sina vuxna liv hade de grubblat över frågan om det fanns eviga straff eller möjlig förlåtelse även för de mest onda människor. Inom Missionsförbundet har det varit en klassisk tvistefråga. Den innesluter stora problem om helvetet, nåden och den gudomliga kärlekens räckvidd. De båda gamlingarna var enkla men intellektuella; de hade sökt i skriften, läst teologerna och diskuterat med de utbildade. Nu ville de veta mitt svar.

Senare på kvällen lämnade jag dem med en känsla av melankoli. Med sin fråga förde de vidare ett urgammalt existentiellt kulturarv. Många grubblar över liknande olösliga gåtor. Men de allra flesta betraktar deras livsfrågor som kvardröjande rester från förgången tid. Förståelsen är obefintlig.

När jag läste Bengt Kristensson Ugglas nya mäktiga biografi om den radikala Lundateologen Gustaf Wingren slogs jag av samma tanke. Nästan inga intellektuella eller kulturskribenter kan längre riktigt förstå hans begrepp och tankevärldar – än mindre gå i dialog. Jag läste om en främmande värld.

I en viktig artikel i feministiska Bang (2/2010) använder Tiina Rosenberg begreppet normsekularitet. Det äldre paret i Östervåla var ett slags stillsamt envisa normbrytare. ”Normsekulära människor som jag har vant oss vid att betrakta religionen som passé,” skriver Rosenberg i en kritik av en sekularism som börjat uppträda i former ”lika problematiska som religiösa dogmer”.

När den sekulära normen får grepp över samhället – inte bara i statens strukturer – blir religion en skandal, kristendom en pinsamhet och islam en provokation.

Det verkar utvecklats en märklig rädsla för religiösa människor. I boken Till frihetens försvar argumenterar filosofen Per Bauhn och kulturskribenten Dilsa Demirbag-Sten att icke-troende – de normsekulära – ska skyddas från religionsutövning som kan störa och provocera. De ska inte behöva påminnas om de avvikande. Troende måste däremot villkorslöst acceptera olika dominerande värderingar och synsätt, inskärper de strängt.

Klas Grinell, på Världskulturmuseet, berättade på seminariet i Göteborg att under alla kontroverser kring Elisabeth Ohlson Wallins Jerusalembilder har de mest aggressiva reaktionerna inte kommit från troende, men från försvarare av sekularism som angripit museets ambition att föra dialog med kristna, judar ocu muslimer.

När normbrytarna kommer ut ur garderoben och vill vara med på torgen sprider sig oron. Min morfar var pastor i Julita missionsförsamling utanför Katrineholm. När det lilla missionshuset byggdes i början av 1900-talet brändes det ner. De troende fick bygga med egen nattvakt. Huset ansågs hota dåtidens normbärare: statskyrkan och överheten. Där inne skulle ju vem som helst få hantera heliga sakrament och kvinnor ha rösträtt. De kulturradikala demokraterna på kvinnoskolan Fogelsta, bara några minuter på cykel från missionshuset, delade säkert den fientliga attityden.

2010 är det andra troende som möter häftiga reaktioner när de blir synliga i offentligheten. Under de senaste decennierna har normbrytarna kommit utifrån. På 1960-talet var det katolikerna som ansågs hota svenskheten. På 00-talet blev det muslimerna.

Bauhn och Demirbag-Sten projicerar därför sin religionskritik på just islam. Inte ett ord om kristendom, judendom, Jehovas vittnen eller andra störningar av sekularismens stora assimileringsmaskin.

Tiina Rosenbergs artikel i Bang har rubriken ”Kidnapparna”. Hon pekar på hur nationella och rasistiska partier i norra Europa – Nederländerna, Danmark, Norge och Sverige – börjat exploatera hbt-personers och kvinnors mänskliga rättigheter för att skapa opinion mot islam. Judith Butler har i en liknande kritik av intolerant sekularism ställt frågorna: ”Vad innebär det när föreställningen om frihet har förvrängts så den kan stadfästa diskriminering, xenofobi, rasism och nationalism? [ … ] Och vad händer när lesbiskas och homosexuellas friheter instrumentaliseras för att förfölja religiösa minoriteter eller garantera att nya invandrare kan stängas ute på religiös, etnisk eller rasmässig grund?”

Nu ställs rättigheter mot rättigheter. Den enda vinnaren är en svenskhetsnorm som tvingar både transpersoner och fundamentalistiskt troende tillbaka in i garderoben och deras berättelser ner i subkulturerna.

Poängen är inte att sluta kritisera religioners konservatism. Varför ska man göra det? Jag kan avsky slöjan, och säga det, utan att vilja ha panikpräglade förbudslagar. Katolska kyrkan verkar ha varit en kriminell täckmantel för övergrepp mot barn, men innebär det att intellektuella jesuiter ska få yttrandeförbud i offentlig debatt? Sverige vimlar av troende människor. De kan inte trollas bort med repressiva lagar.

Jag kunde inte svara på det gamla parets ivriga frågor om de eviga straffen. Men jag minns dem fortfarande. Ibland undrar även jag över skuld, straff och förlåtelse.

Den tyska filosofen Jürgen Habermas, en klockren socialdemokratisk sekularist, har på senare år börjat ställa liknande frågor till sig själv som Tiina Rosenberg och Judith Butler gör. För att kunna leva tillsammans, när religiösa frågeställningar och livsstilar tränger sig tillbaka in i offentligheten, måste man utveckla en ”religiös musikalitet” och en ”ömsesidig läroprocess” mellan sekulära och troende, skriver han.

När jag öppnar morgontidningen eller ser Aktuellt är den dominerande ”sanningen” att läroprocessen bara vilar på de troende – och den här hårda vintern gäller det i synnerhet de som samlas i moskéer. Ingen vill kännas vid Habermas svåra ord om ömsesidighet.

Per Wirtén

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.