Slutsats i euro 2

Jag har läst Björn Elmbrants nya bok Europas stålbad de senaste veckorna. Det är den svindlande berättelsen om eurokrisen. Svindlande är ordet. I synnerhet avsnittet om Irland.

Elmbrants böcker under 1990- och 2000-talet är en enastående prestation. Han har skrivits nutidshistoria om den nyliberala epoken — det galna kvartsseklet.

Den här gången har vi olika slutsatser. Europas stålbad slutar med en dyster dödsdom över hela europrojektet. Elmbrant drar samma slutsatser som Milton Friedman och Jonas Sjöstedt. Jag delar inte den slutsatsen. Min tilltro till de politiska systemen att klara krisen är större. 

Det finns ju möjliga vägar framåt. Elmbrant gör i näst sista kapitlet en uppmunrande genomgång av dem — innan han sågar allt med motiveringen att politikerna inte har tillräcklig handlingskraft.

Här är några av de förslag som finns och diskuteras, inte bara bland hopplösa idealister som jag utan även mellan regeringscheferna och i kommissionen: Tryck mer pengar och släpp rädslan för inflation (sker inte det redan?). Euroobligationer. Skuldavskrivning för Grekland (pågår men borde vara större, förstås). Skärpta regler för bankerna och kanske helt skilja mellan traditionell bank och finansiell casinoverksamhet. En europeisk tobinskatt på finansiella transaktioner där pengar går till att stabilisera läget. Men också till en "marshallhjälp" åt södra Europa för att jämna ut de ohållbara skillnaderna i eurozonen. Några av de här förslagen innebär en så kallad fiskal union, som förmodligen är helt nödvändig för att hålla samman den monetära.

Alla de här förslagen, och säkert ännu flera ligger fortfarande på förhandlingsborden eller är under fortsatt utredning. Jag känner enorm skepsis mot de styrandeeliterna i Europa. Men jag tror inte de är handlingsförlamade.

I ett intressant avsnitt skriver Elmbrant om Angela Merkel. Han beskriver henne som synnerligen pragmatisk, inte doktrinär och fastlåst. Hon ändrar sig efter läget. Den negativa tolkningen är att hon är opålitlig. Den positiva att hon är öppet prövande och flexibel. EU är i ett läge utan historisk motsvarighet. Ingen vet med säkerhet vad som är rätt. Elmbrants porträtt av Merkel tror jag är träffsäkert. Det gav mig ny optimism. Och det talar faktiskt mot hans pessimistiska slutsatser.

I Guardian såg jag nyligen att människans hjärna är programmerad till optimism och hoppfullhet. Det är motvikt till den för människan unika kunskapen om den egna dödligheten. Kan det vara möjligt att jag blir lurad av min egen hjärna i eurofrågan?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s