Grand final

Jag har stått i bibliotekskö hela vintern för att läsa Kerstin Ekmans Grand final i skojarbranschen. Förra veckan blev det min tur. Vilken tur att jag inte gav upp. Men den är svår. Man kan inte sluta läsa. Det blev sena kvällar och varje morgon var jag lika trött. Ekman skriver med intelligens och lätthet som ingen annan svensk författare. De maskerade memoarerna dansar fram. Samtidigt är jag säker på att en del avsnitt gjort ont att skriva. Poängen är att hon klyver sig själv: ett arbetarklassjag som producerar och ett borgerligt jag som representerar. Det yttre och det inre. Kanske dags att läsa hennes äldre böcker också, de från 1960-talet.

I går surfade jag omkring på Spotify och gjorde tre fynd. Två brittiska sångare: Naomi Bedford (första egna cd:n tror jag) och Leon Rosselson (gammal politisk sångaktivist). Och så den unga Laurel Halo från Brooklyn – henne ska jag definitivt fortsätta hålla koll på: ljusskimrande flytande electronica. De senaste veckorna har jag nog oftast skrivit in Michael Chapmans namn på Spotify: rasande bra, gammal, med akustisk gitarr mellan tradition och råslipad framkant. 

Sedan försökte jag ge Anna Ternheim en chans till. Men det går inte. Sverige håller på att drunkna i Filippa K-estetik.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s