Svensk narkotikapolitik fortsätter döda

I lördags avled den tidigare sverigedemokraten William Petzäll. Han hade länge varit beroende av narkotika, dömts för innehav, överdoserat och tagits in på behandlingshem. Hans liv gick helt enkelt fel, på många olika sätt.

Den direkta dödsorsaken har inte framgått, men det är ingen svår gissning att den är kopplad till hans problem. I sådant fall dog han av narkotikan. Men också av svensk narkotikapolitik.

William Petzäll var nämligen inte ensam. I Sverige dör nästan dubbelt så många narkotikaberoende varje år jämfört med genomsnittet i EU — och antalet döda fortsätter öka. Situationen har aldrig varit så illa. Orsaken är inte att svenskar knarkar mer än andra. Men att narkotikapolitiken, som skiljer sig från många andra länders, länge blockerat den hjälp som finns att få. Tillspetsat har svensk politik handlat om antingen total drogfrihet eller ett liv i misär och möjlig död. Pragmatisk hjälp däremellan, genom att på olika sätt lindra lidandet, har länge avvisats som eftergiftspolitik.

I nya Arena (nr 4/2012) skriver Magnus Linton om detta tragiska ”blågula drogäventyr”. Han spårar politikens grund i ett komplex av ideologiskt bestämda uppfattningar. Med hjälp av olika forskare plockar han ner dem. Den svenska politiken har helt enkelt aldrig vilat på kunskap. Hur många har lämnats att dö i den förfelade politikens spår? Det är ”givetvis omöjligt att fastställa men är med all sannolikhet fyrsiffrigt. Kanske fem.”

När Magnus Linton skrev en liknande artikel i Arena 2002 blev socialdemokratiska ledar- och kulturskribenter rasande. Nu har hans slutsatser börjat bli allmänt accepterade. Men förändringarna går olidligt långsamt, och under tiden fortsätter människor dö när förhållandevis enkel hjälp uteblir.

I juni skrev William Petzälls mamma Annika en debattartikel om hur sonen nekades metadonbehandling (AB 2/6). Den är svår att läsa utan att gråta. Men den har stark efterklang. Hon placerade nämligen hans situation i samma politiska sammanhang som Linton pekar ut: ”Min son har blivit en flipperkula mellan inkompetenta och ansvarslösa paragrafryttare och ideologiskt styrda socialsekreterare, som enbart har en enda sak i huvudet: Drogfrihet till varje pris.” Det är ett synsätt som ”i värsta fall leder till döden”, skrev hon i juni.

Det finns program med ersättningspreparat som subutex och metadon. Men de är fortfarande omgivna av, till synes onödiga, restriktioner och hinder — som de Petzäll stupade på. Sprutbytesprogram förekommer men omges fortfarande av starkt doktrinärt motstånd. I sin artikel i Arena undrar Magnus Linton om det inte är dags att riva upp lagen från 1988 som kriminaliserade eget bruk av narkotika. Det är en välmotiverad fråga. Bör inte kampen mot narkotika ha viktigare uppgifter än att straffa enskilda brukare och missbrukare?

Djupast sett handlar det om att avsluta ett synsätt där politiska principer ansetts viktigare än människors liv. Att bekämpa narkotika får inte utesluta att de som blivit beroende ska kunna leva värdiga liv. William Petzäll hade med stor sannolikhet inte behövt dö.

Per Wirtén

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s