Putin i Mussolinis fotspår

Efter Vladimir Putins återkomst har det som tidigare var ett klåfingrigt tafsande på rättstatens principer uppgraderats till en tung hand över landet. Det är dags att nyhetsjournalistiken ger den politiska utvecklingen i Ryssland stort utrymme. Vi behöver veta vad som händer.

När parlamentarikern Gennadij Gudkov förra fredagen fråntogs sin plats och kastades ut passerades ännu en spärr. Det skedde naturligtvis under formellt oantastliga former. En smart statsman med auktoritära ambitioner tar inte avstånd från demokratins principer innan de avskaffats. Gudkov anklagas för att ha brutit mot regler, men alla vet att den verkliga orsaken var politisk: att han talat klarspråk om Putins makthunger. Nästa steg i processen mot honom är möjligt åtal och långt fängelsestraff.

Under helgen vågade tiotusentals Moskvabor samlas på gatorna i protester. Den här gången inte bara för politiska fri- och rättigheter utan även för fackliga. Att demonstrera är inte längre riskfritt. Efter liknande protester i maj är sexton personer åtalade för ”huliganism”; en populär juridisk term från kommunistepoken. De riskerar tio år i fängelse.

Vid demonstrationen sade den kända bloggaren och aktivisten Aleksej Navalnij att de sexton är ”gisslan som tagits för att vi ska sluta samlas. Så länge de är fängslade är även vi ofria.”

Mönstret börjar bli tydligt. Myndigheter hittar eller skapar till synes opolitiska anklagelser mot oppositionella. Nyligen dömdes till exempel Taisia Osipova till åtta års fängelse efter att polisen ”hittat” fyra gram heroin i hennes lägenhet. Navalnij väntar rättegång för en påstådd fem år gammal timmerstöld. De fängslade medlemmarna i Pussy Riot har blivit symboler, och deras balaklavor i starka färger syns nu vid protester i både Ryssland och resten av världen.

Det finns anledning att erinra sig hur smidigt en övergång kan ske från parlamentarism till diktatur. Unga demokratier är bräckliga. Ett exempel med fortsatt aktualitet är Italien under 1920-talet.

Det är inte svårt att se likheter mellan Vladimir Putin och Benito Mussolini. Man kan föreställa sig att presidenten i Moskva studerat italienarens skickliga väg till envälde i Rom.

I likhet med Mussolini exploaterar Putin sin egen kropp för att framkalla en aura av maskulint ledarskap. Formerna har naturligtvis förändrats. Putin hoppar inte genom brinnande ringar, men påfallande ofta syns fotografier där han poserar med naken överkropp och sträng blick. Att han gästade Berlusconis pool-parties har inte fällt men stärkt hans politiska persona. Nyligen flög han med utrotningshotade tranor över vackra våtmarker.

Eftervärlden har förlöjligat Mussolini. Det är ett misstag som innebär att vi förlorat förmågan att förstå hans dåtida betydelse. Han var ingen clown, men en föregångare. Mussolini prövade många stildrag som senare skulle bli självklara för demokrater: han utnyttjade moderna medier, reste och rörde sig alltid bland vanliga medborgare.

Mussolini blev en lockande och formsydd diktator för 1900-talets modernitet, med inledningsvis helt annan finess än Stalin, Hitler och Franco. Putin verkar försöka utveckla en auktoritär ledargestalt med samma dragningskraft, men anpassad till 2000-talets postmoderna villkor. Många samtida demokratiska politiker betraktade Mussolini med både stor nyfikenhet och avvaktande beundran. Har vi inte sett samma sak i fallet Putin?

I veckan skrev journalisten Masha Gessen — författare till den Putinkritiska boken Mannen utan ansikte — om ett komiskt efterspel till tranflygningen. Som redaktör för den populärvetenskapliga tidningen Vokrug Sveta hade hon vägrat skicka någon reporter till spektaklet. Hon var trött på hans fejkade naturäventyr: ”Han väljer de största rovdjuren och de största flygande fåglarna att synas med på bild. Han vill bevisa att han inte bara är president i Ryssland utan också kung i djungeln.”

Hennes beslut innebar att hon blev uppsagd från tidningen. Några dagar senare ringde Putin. De hade aldrig träffats, men nu kände han behov att prata genom saken i lugn och ro. Kunde hon inte komma förbi? Gessens chef dök också upp på mötet. Putin beklagade sig: ibland blir det lite överdrivet, som med tranorna, han vet, men tänk på det goda uppsåtet! Mötet slutade abrupt med att Putin beordrade Gessens chef att ta tillbaka uppsägningen. Naturligtvis ska en så begåvad kvinna inte förlora jobbet för ett sådant misstag.

Men att vara anställd på Putins order var ohållbart. Gessen tackade därför nej. I stället gick hon hem och skrev om deras möte. Det är en enkel anekdotisk historia, men betraktad tillsammans med de hårda rättegångarna och övergreppen mot rättsliga principer berättar den något väsentligt om Ryssland 2012 — om hur en postmodern Mussolinigestalt försöker manövrera sig fram till oinskränkt faderlig kontroll, men också hur det fortfarande möter modigt motstånd.

Per Wirtén

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s