FEL-fråga-argumentet

Många har noterat den fasta försvarsposition några redaktörer på DN kultur intagit i diskussionerna om Stina Wirséns figur Lilla hjärtat. I dag återkommer Sverker Lenas till frågan. Han menar att kritikerna engagerar sig i FEL fråga. De borde i stället skriva om andra utslag av rasism: "Jimmie Åkesson, murarna runt Fort Europa, svensk boendesegregering eller diskriminering på arbetsmarknaden." Jag har hört det där argumentet många gånger. Jag tycker det är svagt.

Rasdiskrimineringens strukturer faller inte från himlen. De ligger djupt lagrade i samhället. De förs vidare i kulturen. Först var det Edward Said i Orientalism och sedan Salman Rushdie i Satansverserna som lärde oss förstå just berättelsernas betydelse, och att även identifiera och avkoda dem. Det finns starka samband mellan diskriminering vid anställningsintervjuer och dessa berättelser, föreställningar och stereotyper. Att människor med mörk hudfärg anses mindre sörjbara än de med ljus hudfärg, t ex att tusentals migranter drunknat i Medelhavet utan att väcka nämnvärda protester i Europa, kan inte bara förklaras med ekonomiska strukturer, det handlar i ännu högre grad om hur de avbildats i århundraden.

Jag har skrivit (och pratat på seminarier) om hela detta komplex av frågor i snart tjugo år: böcker, långa  artiklar, korta artiklar, debattinlägg. Det gäller även Oivvio Polite som engagerat sig mer än de flesta i debatten om Lilla hjärtat (t ex i gårdagens Expressen). Så kritiken fäster inte.

Under många år var jag chefredaktör för Arena. Vi fick oupphörlig kritik från vänster för att vi skrev om rasdiskriminering och feminism. Det var ju FEL frågor. Vi skrev ju inte om klass, påstod de. Så jag känner mig rätt trött på FEL-fråga-argumentet. Det är mest ett dåligt försök att slippa besvärlig samhällskritik. FEL-fråga fungerar för vänstern som PK fungerar för högern.

I dag är det också lite rörande att upptäcka hur Jonas Thente bearbetar den kritik han fick för sina obalanserade utbrott när han skulle försvara Stina Wirsén. Han gör det i sin recension av Jonas Hassen Khemiris nya roman: "Det sorgliga är ju att det finns många tvångsanslutare av bägge schatteringar; många som vinner på att gruppera oss och beslå oss med åsikter och uppfattningar som vi inte visste att vi borde ha."

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s