Svenskhetsen

Sverigedemokraterna radar upp oss på trottoaren och börjar peka: Du är svensk, men inte du och absolut inte du. De sorterar tvärsäkert men godtyckligt, och lyckas på så vis provocera fram frågan vem som är svensk. Egentligen är deras fråga både irrelevant och föråldrad, samhällslivet fungerar fint utan den, men som antirasist brukar jag naturligtvis alltid svara: svensk är den som är medborgare, punkt slut.

Mitt tvärsäkra, punkt slut, har börjat kännas obekvämt på senare år. Är det verkligen så enkelt? Jag undrar om mitt svar håller på att bli (nästan) lika föråldrat som Sverigedemokraternas nationella identitetspolitik.

Det fanns en tid när medborgarskapet var en enkel gränsdragning mellan innanför och utanför. Det ringade in den politiska gemenskapen — demos. Alla förutsatte att de som invandrade växlade in på spikrakt spår mot medborgarskapet, svenskt pass och därmed fulla sociala och politiska rättigheter.

Det var då. 2012 är gränslinjen mycket mer oklar. Migration, globalisering, transnationella livsmönster och den mäktiga uppgradering av idén om mänskliga rättigheter (som viktigare än medborgerliga) verkar ha förvandlat gränsen till en flimrande zon. Stater graderar nu människors status med både rörigare och mer precisa mekanismer. Medborgarskap har reducerats till en av flera alternativ. Man kan beskriva det som en framväxande juridisk ingenjörskonst.

De som befinner sig i den här ”zonen” kan kallas utborgare. De har uppehållstillstånd, är aylsökande, har tillfälliga arbetstillstånd eller rätt att bo här genom EU-medborgarskap. Den med permanent uppehållstillstånd har nästan samma sociala rättigheter som en svensk medborgare och vissa politiska som rösträtt i kommun- och landstingsval. Andra har svagare rättigheter. De så kallade papperslösa nästan inga, men försöker erövra fler. Alla befinner sig insorterade i ett slags karriärsystem för olika rättigheter.

De har egentligen bara en sak gemensamt: de vill leva och bo i Sverige. Några av dem biter sig fast med näbbar och klor. Sverige är deras enda hopp. De bevisar sin vilja varje dag. Räcker inte det för att vara svensk?

I går beskrev Sveriges radio hur polisen bevakar spärrarna i Stockholms tunnelbana för att fånga in och utvisa papperslösa. De som befinner sig längst ner i rättighetskarriären är som jagade hundar. I reportaget berättade en man: ”Jag tänker: nu är jag död. Kommer polisen ta mig eller inte? Vilken uppgång ska jag ta? Där eller där?” Varje dag, varje vecka, året runt.

Men för många som redan fått permanent uppehållstillstånd betyder svenskt medborgarskap inget alls. De arbetar, betalar skatt, går på föräldramöten och köper radhus men föredrar hela tiden sitt utländska pass. Skillnaden är i varje fall liten: de kan visserligen inte rösta i riksdagsval och riskerar utvisning vid svåra brott. Men det kan man kanske leva med? I Sverige är de en ovanligt liten grupp på runt 20 procent, i andra europeiska länder är den mycket större, i Tyskland 60 procent.

Andra firar sitt nya medborgarskap, men av oväntad orsak. För dem öppnar det vägen, inte in i svenskheten men bort från den. Svenskt pass innebär närmligen att de även blivit EU-medborgare och därför kan flytta till London, staden de alltid drömt om. Där kan de rösta i borgmästarvalet (i en stad större än Sverige) och sedan i det svenska riksdagsvalet. Om de behållit sitt ursprungliga pass, och valt dubbelt medborgarskap, kan de dessutom delta i det politiska livet i ytterligare ett land, kanske Ghana eller Somalia. De har därmed sprängt ett stort hål i den ursprungliga idén om medborgarskapets fasta gränser.

Den politiska gemenskapen har i vissa fall sträckts ut över hela världen, som ett slags diasporiska medborgarskap. Men samtidigt kan människor leva hela liv i demokratiska länder, göra trista jobb och bidra till andras välfärd, utan några rättigheter alls — och med daglig rädsla att bli utvisade.

Medborgarskapet säger i själva verket allt mindre om vem som är svensk, turk eller tysk. Det är därför jag börjat undra om mitt antirasistiska svar fortfarande håller, eller blivit förbikört av det verkliga livet. Andra som upptäckt samma ihålighet har reagerat genom att försöka återge medborgarskapet entydiga gränslinjer och hög status.

Om man ser medborgarskapet som enda väg till integration och föreställd svenskhet förefaller det vara en naturlig ambition. I Sverige har det utmynnat i olika förslag om språktester och medborgarprov. Men eftersom Folkpartiets ursprungliga förslag 2002 var en illa dold spekulation i främlingsfientlighet låstes hela debatten. I Nederländerna har man dessutom infört tester som inte kan missuppfattas: de är rasistiska försök att hålla människor borta från rättigheter.

Men så behöver det inte vara. I gamla invandrarländer som USA och Kanada är proven självklara. Där markerar de avstånd från rasistisk sorteringsmentalitet av svenskdemokratisk typ.

Jag har länge varit försiktigt positiv till kunskapsprov om det politiska systemet, som de amerikanska men enklare. Men jag vet inte längre. De börjar känns som sandmurar mot samtiden. Det borde finnas mer moderna synsätt, sådana som gungar tvilling med hur människor lever och samhällen fungerar.

I forskarantologin Vägar till medborgarskap från 2011 kan man hitta historiska spår till ett helt annat synsätt, nämligen bosättningsprincipen. För fyrtio år sedan var den helt dominant i svensk politik. Den säger något mycket enkelt: den som bor i Sverige är svensk. Författarna spårar den, helt oväntat, ända till Per-Albin Hanssons berömda folkhemstal 1928 om det goda medborgarhemmet ”med tryggad existens för dem, som där bygga och bo, med allas samverkan för gemensamt bästa.”

Under 1970- och 80-talen blev den politik. Vägen till medborgarskap skulle stå öppen och enkel. Även de med bara uppehållstillstånd skulle ha rättigheter. De fick rösträtt i kommunal- och landstingsval 1975. I regeringens proposition fanns en öppen demokratisyn som korresponderade med verkligheten. Det var en förutseende välformulerad politik. 1984 föreslog en statlig utredning att de successivt även borde få rösträtt till riksdagen. Socialdemokraterna och Vpk var positiva.

Att Sverige 2001, trots envist motstånd från moderaterna, kunde besluta om rätt till dubbelt medborgarskap var den sista stora framgången för idén om ett öppet medborgarskap. Sedan har hela idéarvet fallit i glömska. Det har blivit oberörbart.

2012 har Sverigedemokraterna krävt listor över politiker med dubbelt medborgarskap. Det är inte konstigt. För den kulturbaserade rasismen är det lika hotfullt och skrämmande som äktenskap över rasgränserna var för de biologiska rasisterna.

Nej, jag tänker ändra mitt svar på Sverigedemokraternas försök att peka ut oäkta svenskar. Jag vill återvända till den svenska bosättningsprincipen. I antologin Vägar till medborgarskap summerar Mikael Spång hur man tänkte den på 1980-talet: ”Alla som var bosatta i landet borde ses som en del av folket och därmed ha rösträtt”.

Jag vet att synsättet nu låter som en provokation, men det är ju egentligen en självklarhet. Det är mycket mer i samklang med den värld jag lever i än alla försök att uppgradera medborgarskapet med tester, prov och hinder. Bosättningsprincipen leder till motsatsen: en ambition att vidga demokratin och sprida rättigheter. Det är därför dags att återuppta diskussionen att de med uppehållstillstånd också ska få rösta i riksdagsvalen: de gamla argumenten håller fortfarande. Att öppna dörren för papperslösa genom att de som levt i Sverige i sju år får permanent uppehållstillstånd. Och att erbjuda alla som föds i Sverige medborgarskap, precis som i USA — barn till turister, tillfälliga gästarbetare, utländska studenter, papperslösa, asylsökande, alla.

Svenskar är de som bor i Sverige. Varför har en så enkel sak blivit så svår att säga?

Per Wirtén

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s