Istället för Europa

Bengt Lindroth: Härlig är Norden. (Carlssons förlag).

När Europatanken svajar får nordismen nytt skimmer. Drömmen om Norden ligger alltid klar som Plan B, skriver Sveriges radios tidigare korrespondent Bengt Lindroth. Men är det inte mest en tröstetumme för Europaskeptiker, invänder jag i marginalen.

Min kunskap om Norden är begränsad och mina känslor avslagna. För mina barn ligger Sveriges grannländer inte en millimeter närmare än resten av Europa. Lindroth betraktar det som en förlust. Motvilligt ger jag honom rätt — han tar i varje fall poäng — och Plan B kan dessutom mycket snart göra oväntad entré som realpolitiskt vägval.

Eurokrisens konsekvenser är ännu oklara. Men för ett år sedan, i de hårda förhandlingarna om den så kallade stabilitetspakten, sattes en ny dynamik i rörelse. Euron blev då mittpunkt för EU:s politiska framtid. De som inte har valutan kommer långsamt, och säkert odramatiskt, pressas ut i samarbetets marginaler när euroländerna utvecklar egen budget, finanspolitik och får starkare fördelningspolitiska motiv än andra.

Den brittiska högern har redan närmat sig slutsatsen att lämna EU. Sverige och Danmark kan om något decennium upptäcka att de förvandlats till ett slags associerade medlemmar på maktens utsida. Ingen vet. Men det är fullt möjligt.

I det läget kan Plan B kicka in. Inte som nordism, eftersom Finland vill tillhöra EU:s kärna, men som en förnyad skandinavism. Bengt Lindroths Härlig är Norden kan då bli mer aktuell än den verkar vara 2012. Men jag måste erkänna att den redan nu rubbat mitt vaneseende och gett Norden nytt ljus. Den är sävlig, men fylld av upplysande överraskningar. Mest när han håller föreställningarna om Finland upp och ner. Då faller okända fragment ur fickor och dolda veck. Landet verkar plötsligt mer mångkulturellt erfaret än Sverige och präglat av en ”törst efter det kosmopolitiska”.

Lindroth upptäcker en motsägelsefull nordisk kombination av nationell provinsialism och kosmopolitisk öppenhet. Det har inte alltid varit faktisk politik, men är ett dominerande ideal: så vill nordbor vara. Sverige är möjligt undantag. Han brottas med den svensk kärleken till ”oskuldsfullhetens kupa” — Astrid Lindgren-landet där den nationella självbilden göts i form av folkhem och krigsår.

Sverige behöver Norden för att övervinna sin hybris, lyfta glaskupan och förstå världen, blir hans slutsats. Men varför Norden? Jag förstår fortfarande inte nordismens relevans, annat än som viktig historisk erfarenhet. Varför inte fortsätta utveckla samhörighet med tyskar, portugiser och litauer?

Sverige behöver Europa, men Europa behöver inte Sverige. Det kan man kalla ett svenskt trauma. Att välja Plan B i stället för Europatankens idé om kontinental demokrati innebär att traumat bevaras.

Per Wirtén

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s