Systemkritiska MP har blivit som alla andra

;Dagarna före jul glittrar städerna med löftet om konsumtion som lycka. Samtidigt räcker det att retirerar in på ett café, sätta sig med en bekant och börja prata för att andra känslor ska ta överhanden: det är något grundläggande fel i hur vi lever. På radion kommer rapporter om julhandelns möjliga kassaresultat, som om det avgjorde vår framtid. På teve sänds samma dag dokumentärer om smältande isar i arktis.

Men våra motstridiga känslor omsätts sällan i politik. De översätts inte till det politiska språket. De förvandlas inte till möjliga vägval.

I en av höstens mest uppmärksammade och lästa böcker, Lyckliga i alla sina dagar, hävdar Nina Björk att människans särart är att kunna föreställa sig, och även planera, framtider som är radikalt annorlunda än nuläget. Det kan gälla både privata förändringar och stora globalpoliiska. Men hon menar att förmågan privatiserats till drömmar om konsumtion. Länken till gemensam politik har skurits av, samtidigt som den gnagande insikten att vi inte kan fortsätta som förut blivit mer och mer påträngande.

Miljöpartiet uppstod ur alla dessa civilisationskritiska frågor. Under de första åren var deras kongresser alternativistiskt vildvuxna och aningen galna. De som stod utanför log ofta i mjugg. De ansågs romantiskt orealistiska.

Sedan dess har debatten vandrat vidare. Den har förfinats av filosofer, forskare, politiker och sociala rörelser över hela världen. Kritiken av fortsatt tillväxt och oljeberoende är inte längre alternativistisk — den är realistisk och allvarlig. Man har börjat tala om olika ”övergångsdiskurser” hur samhällen ska kunna ställas om. De är påfallande ofta systemkritiska. Men syftar också till mer djupgående omvärderingar, bort från de antropocentriska, där människan betraktats som universums centrum, till mer biocentriska uppfattningar om världen. Nyligen antog till exempel Ecuador en uppmärksammad författning där även naturen gavs rättigheter.

Miljöpartiet har också vandrat vidare. De har tagit nödvändiga steg mot mer kompromissorienterad politik. Men samtidigt verkar de avlägsna sig från den systemkritiska debatt som var deras upphov. De har blivit som alla andra: vattenkammade. Det är en enorm förlust för samhällsdebatten.

I somras kom den vänsterteoretiska tidskriften Fronesis med ett temanummer om utvecklingsbegreppets innebörder. Där förklarade Serge Latouche sin tanke om nedväxt i stället för tillväxt (”att bli ateister i fråga om tillväxt och ekonomi”) och Arturo Escobar sin om ett pluriversum (”en värld med plats för många världar”). De kan verka lätt galna. Men de för nödvändiga diskussioner som måste kanaliseras in i vanlig vardaglig reformpolitik. Miljöpartiet hade kunnat bli länken mellan sådan grön systemkritik och den praktiskt inriktade politiken. Men ibland undrar man i stället om de glömt varför de finns.

Per Wirtén

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s