Inte utan min mamma

Yasmine Ghata: Flickan som slutade tala. (Översättning: Ragna Essén. Grates bokförlag.)

Patrick Modiano: Lilla smycket. (Översättning: Pontus Grate. Grates bokförlag.)

Dotter på spaning efter förlorad mamma är en välbekant story. Två små romaner från Paris bevisar hur outslitligt rymlig den fortfarande är

I en lägenhet letar en sexårig flicka minnen efter sin avlidna pappa. Hon är ensam och lillvuxen. Hennes mamma är författardiva i exil med livet som ”en lång roman utan titel, utan stycken, utan skiljetecken.” Hon sörjer sin man genom att hamra på skrivmaskinens tangenter. Dottern ropar på hjälp genom att slå sönder den.

Yasmine Ghata är i verkligheten dotter till Venus Khoury–Ghata. Romanen är deras drama. Åttio enkla sidor där barnet kärleksfullt genomskådar sin mamma, och samtidigt iaktar författaryrket. Flera av Venus Khoury-Ghatas romaner finns översatta: teatraliska, påträngande. På författarfoto påminner hon om Suzanne Brögger. Hennes dotter skriver i stället med utsökt känsla för nyanser, som att textens själva stil blivit hennes föräldrauppror.

Flickan som slutade tala är en berättelse som inte gör sig märkvärdig. Det gör däremot Patrick Modianos roman om en vuxen kvinnas traumatiska barndomsminnen. Oväntat återser hon en dag sin mamma i tunnelbanan. Modiano kan sitt hantverk. Dotterns berättelse bevakar sina hemligheter, lagras i olika skikt och speglas i möten med andra.

I Yasmine Ghatas minnen finns värme och hopp. För Patrick Modianos människor finns värme under korta ögonblick, men sällan något egentligt hopp. De lever i stadens marginaler: tilltufsade, vilsegångna och genuint hemlösa. ”Lilla smycket”, som dotterna kallades när hon var barn, är alltid i rörelse: hon virrar omkring på bakgator, går ändlösa promenader längs boulevarderna och sitter i tunnelbanevagnar. Hon är inte den utslagna jag ser sova under Stockholms broar, men spillran på så anonym drift att jag aldrig tänker på henne. Hon flyter utan stränder. ”Problemet är att hitta en fast punkt”, säger en bekant till henne.

Paris skimmer är mörkt och Modianos roman så oändligt sorglig. Hans tragedi om dotter och mamma rymmer en politisk och existentiell om en stad utan nåd. För Ghata representerar mamman hoppet om en fast punkt, för ”Lilla smycket” är hon trygghetens totala motpol. Två underbara romaner. Två små smycken att spara.

Per Wirtén

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s