Ny Fronesis

I Rom läste jag senaste Fronesis. Ny numret har ett trendigt tema: Klass. Ett delvis ganska akademiskt nummer, första halvan känns lite som textkompendium till olika universitetskurser. Magnus Wennerhags enkla förklaring om likheter och skillnader mellan Marx och Webers klassbegrepp var intressant och Beverley Skeggs omläsning av sin studie om kvinnlig arbetarklass och respektabilitet var rolig att läsa. Men för övrigt mer skolanpassat än intellektuellt.

För några år sedan sade Håkan Thörn, under ett seminarium på Kägelbanan, apropå det nya intresset för klass att det naturligtvis är oerhört välkommet men att det tyvärr är svårt att sudda bort misstanken att renässansen samtidigt är ett försök att slippa diskutera kön, ras, sexualitet eller andra underordningar. Jag håller nog med honom. I synnerhet som jag anser att klass inte alls är en mer grundläggande maktordning än t ex genus/kön. Jag är helt enkelt inte marxist.

Men det finns delar i Fronesis som känns mer brännande och öppna än de skolanpassade. Jag tänker på den sektionen där Ann Ighe skrivit intro och som diskuterar de nya perspektiv på klass som trängt sig fram de senaste åren. I synnerhet Guy Standnings bidrag om den grupp han kallat prekariatet. Hans text förtydligar vad han egentligen menar – och gör begreppet mer sammansatt och mindre slagordsanpassat än hur det börjat användas. Jag måste verkligen läsa hans bok. Jag tror han försöker ringa i något mycket beydelsefullt i de postindustriella och postmoderna samhällena — med kanske oanade politiska konsekvenser.

Ann Ighe skriver också numrets enda egentligt tankeprovokativa — och inte vänsterbekräftande —  avsnitt när hon påpekar att de senaste decenniernas undermineringen av kollektiva identiteter kanske inte bara är negativ.Fronesis klassnummer hade blivitmer utmanande om det utgått frånIghes frågor:

"Det finns många monoliter i det moderna klassamhället, inklusive många som restes eller åtminstone vidmakthölls och reproducerades av dem som försökte motverka klassamhällets negativa effekter. Långtifrån alla är värda att begråta. Tänk på de nationalistiska och chauvinistiska aspekterna av arbetarklassidentiteten som vi fått se, det må vara den svenske eller den franske arbetaren. Tänk på den manliga normen primat inom fackföreningar och politik. Tänk på enförsörjarfamiljen som ideal. Kan begrepp som prekariat och ekonomisk subjektivitet ta oss vidare? Kan utanförskapet vrängas rätt? Kan vi klassresa med kollektivtrafik?"

Av numrets 24 artikelförfattare är bara 6 kvinnor. Det känns inte så modernt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s